VAX DAX 11

 

 

 

Swedish jazz. Svensk jazz.

Hur ligger den egentligen till i och ur ett Internationellt perspektiv? Hur ses den på? Och hur opartiska är vi när vi bedömer oss själva gentemot jazzmusik i andra länder i allmänhet och framförallt med USA i synnerhet?

Svåra frågor (?). Självinsikter, okunskaper, förfördelande, patriotismer och andra mekanismer i rörelse. Men pinsamt nog, så agerar många (skribenter) enligt ett förhärligande chauvinistiskt perspektiv, där betyg på svensk jazz har en helt egen skala och egentligen får oproportionerligt höga bedömningar, i somliga fall rent pinsamt höga. Värdekriterierna verkar vara, i många fall, helt uppåt väggarna. Det är som en omvänd jantelag av någon outgrundlig anledning. Varför? Jazzkritiken i sig själv kan vi återvända till… den finns mycket att orda om ur ett musikerperspektiv såväl som från andra vinklar. Min huvudtes förblir dock att svenska recensioner är ytterst mjäkiga och åsikterna är väldigt allmänt hållna. Förutom då denna positivistiska slagsida åt det ”svenska”… Men var är alla starkt negativa och/ eller starkt positiva åsikter? Har de helt försvunnit i vår överfiltrerade värld? Jag saknar Ingemar Glanzelius. Det är en sak att ge medelmåttlig svensk jazz 4 stjärnor, men att inte ens vara entusiastisk???  En 4 i betyg betyder väl att musiken är mycket bra? Våga såga – våga hylla!

Men ok… utländska jazzintresserade kanske inte tar del av dessa nutida recensioner, då de är skrivna på svenska? Men pass upp, “google translate” och andra översättningsverktyg gör nu att våra pinsamheter kan betraktas under lupp!

Det är ju i all välmening vi gör detta. Vi vill den svenska jazzen väl. Men… varför på detta sätt? Om någon nyväckt/ nyfrälst jazzintresserad jämför en svensk jazzplatta med en internationell dito, så må ju eventuellt förvirring uppstå över det kvalitativa! Eller? Är er ödmjuke krönikör ute och cyklar nu igen?

Observera att vi ropar ej efter jazzpolis här. Vi vill ju bara att musik, om den nu skall betygsättas, skall värderas efter samma premisser. Eller hur?

Vad vi säkert vet, med historiens perspektivgaranti, är att svensk jazz faktiskt har stått sig oförskämt bra. Förr.  Dåtida svenska ikoner såsom Lars Gullin, Börje Fredriksson, Jan Johansson, Per Henrik Wallin, Monica Z, Berndt Egerbladh och andra fortfarande aktiva som Bernt Rosengren och Georg Riedel, samt nutida ikoner såsom Esbjörn Svensson, Raymond Strid, Jonas Kullhammar, Goran Kajfes och Fredrik Ljungkvist. De har alla satt avtryck på den Internationella scenen, på det ena eller andra sättet. Men helt klart… definitiva avtryck. Detta är en objektiv sanning.  Sverige är faktiskt ett av väldigt få länder som verkligen satt sin prägel på vår älskade globala jazzmusik, ur ett större perspektiv. Vi anser, om vi skall hårddra det hela, att egentligen kanske det är bara England, Tyskland, Frankrike och då Sverige, i Europa, som bidragit med både spets och bredd, historiskt sett. Även om nu både Finländska, Danska och Norska medborgare nu kanske skriker högt. Dessa båda länder har ju mer bidragit med enstaka spetsar såsom t.ex. Edward Vesala och Juhani Aaltonen, John Tchicai och Svend Asmussen, respektive Jan Garbarek, Karin Krog och Bjarne Nerem. Sverige har trots allt haft en bredd som saknar motstycke i norra Europa.

Att inom ramen för denna krönika ge exempel och namnge det motsatta, alltså svenska musiker som bara habilt och efterapande försökt spela jazz… är oss motbjudande. Herregud, vad tanker ni, kära läsare??? Folk kan ju faktiskt ta illa upp! Och de är tyvärr ganska många till antalet…

Men faktum kvarstår. Bedömningen, betygen på de medelmåttiga svenska jazzvaxen är lite lätt felkalibrerade.

Fortsätt gärna läsa kära Ni, snart kommer vi till själva navet I krönikan. En ovanlig och fantastisk jazzvinyl. Om ni tycker att undertecknad verkligen är ute och cyklar eller måhända åker skidor utan fästvalla… Skriv oss gärna en rad. Det är inom ramen för denna eminenta jazztidskrift att debatten förs öppet.

Många välmenande projekt har gjorts för den svenska jazzen, Internationellt under åren. I USA, England, Sydafrika och egentligen mest överallt i världen. De flesta har dock stupat kvalitetsmässigt, då ryggkliandet har nått löjeväckande proportioner. Utan hjälp av ett öga utifrån, så står sig den svenska jazzen idag, rätt illa.

Vi binder oss ris över både korsryggar och näsryggar.

Det personliga uttrycket, språket… måste prioriteras i högre grad. Det är ju vad som gav de namngivna ovan, deras roller såväl musikaliskt såsom historiskt. Epigoneriets fördummande effekter må stävjas. Såväl inom jazzpressens domäner såsom hos arrangörer och institutioner. Som sagt, vi vill icke ta jazzpolisens smakdominerande roll här… utan vi vill bara skapa ett rimligt perspektiv och en objektiv syn på det hela.

Men det finns dock en del riktigt underbara och charmerande försök att lansera den svenska jazzen, utanför det institutionella förhärligandets förtecken. Nu snackar vi försök där eldsjälar satsat friskt och fullt ut, därför att de verkligen trott på musikens kraft och kvalitet. “Doers” som de säger “over there”.  Det finns, tack och lov, mängder av exempel på detta.

Ett av de mest underbara är Ove Slöör och Kjell Samuelssons etikett ”JET”, som existerade en kort stund på 60- talet. Svensk musik förpackades och skickades med turister till utlandet.

Bl.a. så gjordes en EP med starkt jazzintresse. Överblivna tagningar från den numera klassiska ”Bombastica” sessionen 1960, med Bernt Rosengren, Lars Werner, Tobbe Hultkrantz och Sune Spångberg. I en udda förpackningskostym, i gul och blå klangfärg, gavs musiken ut. I starkt förkortade versioner, blandat med mer traditionell svensk musik av folklig härkomst, förtjänstfullt applicerat av Gert Palmkrantz. Lättviktiga stycken arrangerade av pseudonymen W.de Mar (Samuelsson). Men Werner- Rosengren- kvartettens musik är stark. Fantastiskt fin, balanserad och kreativ jazz, enligt eder utsände. Pianospelets flytande stringens, tenorens varma klangkärna, kontrabasens navigering och trumspelets dansande lätthet. Allt bidrar till en musik som har ett starkt personligt anslag och uttryck. Vi sätter just Bombastica plattan som en av de främsta Svenska jazzvaxen någonsin! Köp den. På vinyl. På LP. Originalet går faktiskt fortfarande att hitta i bra skick till en oförskämt undervärderad nivå, såväl på nätet som i butik.

Men denna sagda EP är dessvärre mycket svår att uppbringa. Helt sjukt ovanlig. Men vacker. Luktar gott. Känns bra. Och den är gjord på BLÅ VINYL!!!

Lugn nu bara… det finns en CD utgåva (ack… detta kortlivade format…) på normgivande svenska etiketten Dragon, med både den klassiska Bombastica- plattan, som ursprungligen gav ut på amerikanska etiketten Jazzland, samt dessa 6 spår, i full längd.

Happysounds.

Happysounds in Sweden.

Svensk jazz.

Jets uppmaningar till köparen av denna singel är fantastiska:

”Calling all tourists! Here is your souvenir from Sweden with alltime musical memories. After taking your ”Jet” home you are sure to enjoy these ”HAPPYSOUNDS” of Scandinavia”

För övrigt fanns starka svenska jazzkopplingar i orkestern HAPPYSOUNDS som förekommer på en del andra av Jets utgåvor. Ensemblen bestod av Charlie Norman på spikpiano, Roffe Berg och Rune Gustafsson på div. gitarrer. Nils-Bertil Dahlander på trummor och Hasse Burman på bas.

Svensk jazz är bra!

Happysounds.

Happy sounds!

Jag blir glad.

Svensk jazz ÄR bra. Både då och nu.

//: Bara… inte… tyvärr… kanske… om inte… utifallatt… möjligtvis… dock… för lagom… eller? ://

 

Mats Gustafsson, Nickelsdorf feb 2014.

 

 

 

 

HAPPPYSOUNDS IN SWEDEN             JET EP 02