http://www.rockobrobje.com/fonmatsg.html

Fresh interview in english and slovenian on the great blog FONOTEKA!

http://www.furious.com/perfect/matsgustafsson.html

a 9 month interview… by the jonas vognsen…. on the topic of listening and related behaviours . CHECK IT OUT!

and please check the other articles out…. vandermark on sleeping and much much more:
http://www.furious.com/perfect/toc.html

DC interview 2012 / mats gustafsson    by Tayfun Avdan

Five LPs I’m Going To Steal From Your Collection

Swedish Improvisor Mats Gustafsson Eyes John Corbett’s Record Library

John Corbett first brought me over to Chicago in 1994, connecting me with the vibrant creative music scene.  Since then I’ve collaborated extensively with players like Ken Vandermark, Jim O’Rourke, Michael Zerang, and David Grubbs.  The live music was the impetus, but give John’s and my lifelong discoholic obsessions, the record collecting mania was amplified over those 14 years.  Every time I visit his collection things disappear mysteriously.  I swear, I know nothing!  Here are five records that seem likely the be misplaced sometime soon.

1.

Mario Schiano Trio

If Not Ecstatic We Refund

C.E.D.I., 1970

The coolest cover, the only LP with a hairy green tail, needs to be on the list.  Mario Schiano created the two best, most kicking album titles ever, and this is one of them.  The other is Mario Schiano and His All-Stars, which is a solo record.  Alto saxophonist Schiano is the godfather of Italian free jazz, here playing an unforgettable, fucked-up version of “Moonlight In Vermont.”  All in all, the perfect combination of rarity, kick-ass music, and fetish quality.

2.

Tom Prehn Quartet

Axiom

Sonet, never-issued, 1963

This gives me the experience of having to come all the way from Sweden to Chicago to find out about the rarest Scandanavian jazz record ever, as rare as the Swedish Bird Notes LPs by Bengt “Frippe” Nordström.  Technically, this is not in Corbett’s collection, it’s in production for a future CD.  Two test-pressings were originally made with finished covers and labels, but the LP never saw the light of day.  Brutally amazing concretistic cover that fits like a glove with the expressive, in-your-face free jazz.  This beauty smells good!

3.

Mauricio Kagel

Acustica

Deutsche Grammophon, 1971

A classic gatefold double-LP of weird and fantastic sound productions created on self-made instruments including a gas-blown lamp with metal tube and five-tongued ratchet.  The booklet has beautiful black-and-white photos documenting the instruments.  Makes me want to cook!  Sounds for the future, an absolutely fundamental need, this will fit perfectly in my luggage.

4.

Karl Berger & Company

Tune In

Milestone, 1969

Amazing to find a record in your collection on a big label like Milestone that I’ve never seen.  Drives me crazy.  This is like a Don Cherry record without Don Cherry, with Ed Blackwell on drums, Carlos Ward on alto, and a young Dave Holland on bass, joining vibist leader Berger.  This is fucking great.  There’s an expression in Swedish, “Det svänger så det svartnar,” or “It swings until you pass out.”  I want to kill you.  Watch your back!

5.

Sun Ra

Strange Strings

Saturn, 1966

This one , makes me wanna  kill myself, because when I was younger and even more foolish I gave it to you as a present.  For me this is the number one Sun Ra record.  Members of the Arkestra playing homemade string-instruments in incomplete unison.  I’ll never see another original copy.  See you in Hell!  But then again I am so delighted that you, in return, gave me the rarest of them all, the first Ra 7-inch.  So let’s call it even and nobody has to be killed!

Mats Gustafsson, 2008

published in  Stop Smiling, Chicago

(UPDATE 2012…. I now only need to steel one of them… then I ll have a full hand…. so, give me that Tom Prehn lp, would u be so kind!!!)

THOMAS MILLROTH: Moster Amiga och Fru Musica i rånarluva (2010)

Jag har starka minnen från Rikards Skivbar i Vällingby, där jag vägde de förföriska blanka konvoluten med fräsiga artister i grälla mönster mot högen av enkronor i jackfickan. Mest minns jag jazzplattorna med sina feta framställningar av dess utövare. Lockande som vin en lördagsafton.
Bildens betydelse för musikupplevelsen är ett av de enklaste exemplen på synestesier.
Josef Skvorecky har i ord bildsatt myten i sin mästerliga bok Bassaxofonen:  ”… i barerna på Zlíns Basin Street mellan Grand Hotel och biografen där de fosforescerande riffen från kafeernas och vinstugornas mörklagda fönster ljöd ut i protektoratets krigstidsnatt, Gustav Vicherek (alla i vita kavajer, med axlar som flyttkarlar och mustasch) som Django Reinhardt, stråkarnas lätta, gungande synkoper genom förstärkaren, och tvärs över gatan Honza Ciz, som en gång orkestrarnas strider i det gamla New Orleans, i all vänskaplighet, och litet längre ner Bobek Bryen med Inka Zemánková, som med sträv röst väckte Batas unga män ur deras slummer och jagade dem i flock till de kalla duscharna.”
Här besökte vi Tjeckoslovakien under tidigt 40-tal långt före skivkonvolutens tid. Men bilder fanns det i musiktidningarna, kontrastrika, rökiga, syndfulla, heta, kåta. För så tänkte man att musiken var.
Med de bildsatta konvoluten från tidigt 50-tal manifesterade sig musiken som en vara. Präglad av varuestetik.
Men jag dröjer ännu en liten stund i det Centraleuropa, som hamnade bakom järnridån, för här uppstod ett intressant fenomen parallellt med förtingligandet i väst. I de realsocialistiska staterna med planhushållning var skivbolagen statliga, och varken formgivare eller musiker behövde konkurrera på en marknad. Hungern efter kultur var ju omvittnat stor, här gavs ett andrum, och plattorna såldes snabbt. Skivförpackningarna var ofta konventionella och trista. Men undantagen var slående. I Polen och Tjeckoslovakien under sent 50- och tidigt 60-tal hade framförallt den litet mer alternativa jazzmusiken en grafisk guldålder på Muza och Supraphon. Abstrakta element och originellt utformade texter bredde ut sig utan hänsyn till några som helst informationsbehov. Folk visste ju ändå vad det var. Det här var grafisk dynamit och många av albumen bör räknas som avancerade föregångare till artists´ records. De kunde också fungera som subversiv konst. Ett par av mina favoriter finns på östtyska Amiga. Ibland gjorde bokstäverna uppror och signalerade, att här var ett oväntat innehåll. Så i ”Eberhard Esche Manfred Krug, Jazz und Lyrik” från 1965. Producenten, musikerna och formgivaren visste vad de gjorde. Ingenstans mer än i det vackert inbundna häftet anges att den förbjudne Wolf Biermann medverkade. Plattan gjordes i stor upplaga, Krug var ju populär, och låg på Amigabutikernas diskar, innan myndigheterna fattade vad som hänt och albumet konfiskerades.  Ett estetiskt-politiskt krokben på den stalinistiska makten. Nästa exempel är också från DDR, som hunnit bli liberalare, men dock. Då Nina Hagen gjorde singeln ”Ich bin gar nicht pingelig” 1974 var det mitt under striderna om hennes styvfar Wolf Biermann. På omslaget ser vi sångerskan sockersöt räcka ut tungan, där något som liknar en spya ligger. Det blev hennes sista skiva, innan hon lämnade landet för Västberlin.
Samtidigt i väst växte en krängande alternativism kring fri improvisation, free jazz och inom musikrörelser. En gör-det-själv-anda spred sig med resultat helt i paritet med den idébaserade konstens artists´ books. Jag tänker förstås på Han Benninks insatser för holländska Instant Composers Pool, Peter Brötzmanns normgivande grafik på Free Music Production och inte minst Sven-Åke Johanssons egentillverkade album, främst då ”Schlingerland” 1972.
Det är en viktig bakgrund till dagens situation.
Den alternativistiska linjen har ett utseende med egen retorik. Den kidnappas då och då av smarta businesskillar, men slingrar sig alltid vidare genom svårgenomträngliga snår. Det kan vara minibolag, handgjorda utgåvor, billiga produktioner av alla de slag.
Det finns många förridare till dagens flora av konvolut. Under 90-talet i Berlin lade jag särskilt märke till etiketten 2:19 records. Något mer alternativistiskt än Axel Dörners första soloalbum inslagna i klumpigt hopvikt brunpapp prydda med sandpappersbitar får man leta efter. Det här är musik som signalerar autonomi; på samma vis som på sin tid Manfred Krug, Nina Hagen eller Peter Brötzmann.
Traditionen upprätthålls ännu suveränt av Mikael Renkels absinth records i Berlin. Bolaget har under många år lekt med format och fodral. I redan legendariska handsydda tiotumskonvolut har små serier av tretums-CD placerats för att presentera stadens nya musik.  ”Es wird viel gebastelt,” kommenterade en av bolagets vanliga artister estetiken. Det handgjorda med lätt anarkistisk vinkel kopplat till små upplagor skapar förstås ett stort behov av att äga albumen, inte ladda ner dem. Att i sin samling, gärna synligt, ha absinths plattor komplett är förstås en markering av en ideologi och livsstil på estetiskt totalmedveten lågbudget. Jämförbart med motsatsen, direktören som skryter med sin Zornmålning. Det är bara att välja sida!
Den närmast aggressiva alternativismen odlas ännu tydligare på holländska etiketten Staalplaat. Här går det ofta inte att skilja fonogram från konvolut. Och då menar jag det bokstavligt. Bolaget älskar att utsätta sin publik för prövningar. Det vackra fodralet har ofta fått slaktas för att man ska komma åt musiken. Jag har fortfarande inte lyssnat på de två skivorna i Etant Donnés utgåva, som är inbundna i pärmen till den vackra bok som musiken är en del av. Här måste jag välja: konsten eller musiken. Inte båda. Ett tag utnyttjade bolaget de opraktiska och sköra jewel boxes, som är varje skivköpares plåga. I små exklusiva upplagor förpackades utsökt elektronika i dessa bräckliga plastboxar, gärna med metallskivor, glanspapper eller andra billiga fyndigheter instuckna; och helst grafik och bild förenade med den förhatliga plasten. Den som av en slump bräckte fodralet eller tappade det i golvet krossade konstverket. Denna vresiga estetik är en hållning som totalt avvisar och dessutom kommenterar konstens och musikens roll som prydnadsföremål eller bakgrundbrus.
Det är konvolutestetik klädd i svart demonstrantluva. Ännu tydligare blir det i den skarpkantade återanvändningsestetik, som Staalplaat odlar i sin serie med det talande namnet ”Mort Aux Vaches” (=Död åt borgarna!), där allt från skrynklig skär papp till tunn metall används att vikas runt plattorna. I likhet med de gamla realsocialistiska vinylförpackningarna har så mycket information som möjligt strukits, möjligen med undantag för musikernas namn i vag relief. De vänder sig medvetet till en publik, som redan vet vad det är.
Så skymtar vi en ny förpackningsestetik, som flörtar med subkulturens slutenhet. En angelägenhet för dem som vill bekräfta sig – och samlare.
Jag älskar det, men måste också fråga mig, vart alla tankar om bred musikpedagogik tagit vägen?

Thomas Millroth, 2010

VINYLLYCKAN

Skivor i vinylform har alltid tagit mig med storm… känslomässigt, objektmässigt och skönhetsmässigt!

Det är helt enkelt det ultimata mediet för musik, enligt undertecknad.

Vare sig det är i 7-, 10- eller i 12- tumsformat… det är en skivsida som gäller, till dess att annat beslutas om… och det är just det aktiva valet som gör mig så entusiastisk. Att du måste gå fram till skivspelaren och aktivt vända på skivan för att komma djupare i din upplevelse och förståelse av den nyss valda musiken… eller att alternativt stoppa processen med den just valda skivan och nu välja en ny, eller kanske till och med avsluta ( vilket ju också är ett aktivt val!).

Aktivt lyssnande, aktivt tänkande, aktivt beslutande/agerande (se där: en parafras på ett gammalt Situationistiskt sammanhang!) … allt detta som ju för oss framåt som människor och individer. Allt bottnar i lyssnandet av vinylskivor! (he-he)

Formatet på dessa plattor är ju fantastiskt bra också för att göra intressanta grafiska omslag och inkludera texter och reflektioner runt musiken. Det är plats nog för allt som behöver inkluderas, så att den konstnärliga helheten skall bli levande och… komplett!

Cd – skivans format och möjligheter vill jag i detta fall bara beröra med ett föraktfullt ”FNYS”!

Vinyl i alla färger och former… jag har en uppsjö av vinyler i zebra randigt, knallgult, med psykedeliska mönster, transparent, koboltblått, silkscreen tryckta konstverk… You name it! Fyrkantiga, trekantiga vinyler. Omslag i korrugerad plåt eller i rött läder! Jag har vinyler som skall spelas baklänges (The Haters klassiska ”Tractor”) och skivor med ”låsta” spår (så att du måste lyfta fram pick-upen för varje spår… och det är jobbigt om plattan innehåller 100 spår!). Men det är framförallt 7 tums formatet som har fängslat mig – singeln, ep´n -… ett än mer aktivt väljande och agerande! Bra för flåset! Bra för huvvet!

Jag har varit absolut FAST i detta 7- tumstänk, alltsedan jag som 15- åring köpte min första singel: Anders Ångests självbetitlade debutplatta. Umeå- punkens mest anarkistiska flaggskepp med den underbara vers/ refräng – linen: ” Jag tycker du är en fotomodell och ikväll får du tusen beundrare / a- aa, a- aa, a- aaaa / vad ska jag göra med dom?”.

Jag har under ett idogt internationellt turnerande som musiker de senaste 20 åren lyckats plocka upp singlar i alla världens skrymslen och vrån. De är lätta att bära med sig och de kostar sällan så mycket och detta gör att du gärna kan chansa på att köpa sådant du aldrig har hört talas om bara därför att omslaget råkar vara ytterst coolt ( saxofonisten Archie Shepps julskiva ”Black Christmas”), galet (såsom ett tyskt metalband vars namn ej går att utläsa, men med plattan ”pussyfied” medföljer en tysktillverkad kondom!) eller avskyvärt (Oral Noise plattan OxNx med ett extremt explicit omslag… inte kul att ha liggande framme när släkten kommer på besök!).

Det är ett svårslaget nöje att i t.ex. Tokyo hitta singlar med svensk jazz som du aldrig har hört talas om ( Lars Lystedts Sextett ” Krypto”) eller att bli erbjuden att köpa singlar med Sun Ra på gatan i väntan på taxi!

Lyckan av att finna John Coltranes jukebox version av ”Ascension”, komplett med  stickers! Lyckan av att på ebay hitta en hel samling med Gal Costa singlar!

Lyckan av att få ett av de endast två kända exen av Sun Ras första singel ”Super Blonde” på hans egna bolag Saturn Records ( ett av de första helt musikerägda bolagen, startat redan på 50-talet!) i gåva av en god vän!

Lyckan av att få ett färskpressat ex av ”The Sons of God Drive Chairs”!

Eller Lyckan av att hitta Lemmys (Motörhead) egna singel sjungandes Blue Suede Shoes! Omslaget där Lemmy intimt kramar en Elvisfigur i papp är en klassiker!

Lyckan!

Den vi söker… Den vi skall finna!

Lyckan!

Vi ser väl allihopa olika på vad ”Lycka” är… men en 7 tums vinylsingel är definitivt en viktig del av min definition av lycka!

Vad som sedan anses normalt är väl upp till var och en?

I kväll tänker jag i varje fall avnjuta en tysk singel med de inspelade ljuden av en skinkstek som fräser i ugnen ( mycket svängigt och komplext!) samt ljudpoesi av Henri Chopin på legendariska förlaget OU. Som en avslutning till dessa kanske lätt extrema konstnärliga uttrycken så lägger jag nog på någon av paret Misha Mengelberg / Han Benninks flexisinglar på ICP. AAAAARRGGHHHH – detta underbara format: flexisingeln!!! Denna fladdriga genomskinliga vinylskärva, som inte tål mer än kanske 5 genomlyssningar… perfekt för improviserad musik!

En singel om dagen håller doktorn borta, som jag brukar säga till mina barn.

Vad blir det på skivtallriken i morgon?

Mats Gustafsson, 2008

MAGNUS NYGREN – BYG

Livet har blivit roligare för frijazzande skivfreaks. Inspelningar som varit svåra att få tag i och kostat dyra pengar har under senare tid flödat ut i återutgivet skick. Framförallt på lp (!), men också på cd. Franska BYG Actuel är ett av de mer legendariska skivbolagen – nu finns snart samtliga album på den extremt samlarvänliga etiketten nypressade på lp med originalomslag.

Musiken på BYG Actuel räknas idag som en av grundpelarna i den amerikanska frijazzen. Att ett franskt bolag är så viktigt för musik från USA kan vid första anblicken ses som en ödets ironi. Dessvärre låg en hård verklighet bakom – att vara svart frijazzmusiker i 60-talets USA var allt utom lätt, raskonflikter och upplopp härjade landet och att dra in några pengar på musiken var nästintill omöjligt. När många nära nog flydde USA passade BYG Actuel på och drog till sig musiker som Archie Shepp, Don Cherry, medlemmarna i Art Ensemble of Chicago, Sunny Murray och Alan Silva.

Jacques Bisceglia hade sedan 50-talet tillhört jazzkretsarna i Paris och under årens lopp skapat ett brett kontaktnät bland jazzmusiker från både Frankrike och USA. 1968 hade han börjat på den nystartade musiktidningen Actuel, vilken ett år senare slog sig ihop med skivbolaget BYG. Det nya bolaget började snabbt att spela in de första skivorna med amerikanska musiker som levde i Paris och bjöd dit andra. När saxofonisten Archie Shepp och ett antal andra musiker spelade på The Panafrican Festival i Algeriet var även Jacques Bisceglia där.

–       Jag åkte dit som fotograf för tidningen. Men jag skulle också försöka få tag i fler musiker som vi kunde spela in, berättar han.

Och visst fick han napp, i augusti kom förutom Shepp, Grachan Moncur III, Dave Burrell, Sunny Murray, Alan Silva och Clifford Thornton. Tillsammans med Jimmy Lyons och Andrew Cyrille, som just varit på turné med pianisten Cecil Taylor, och de som redan var i Paris – sammanlagt ett 30-tal musiker, varav några fransmän – deltog de sedan i en maratoninspelning som varade i nära två veckor och resulterade i 17 album. De flesta var med på flera inspelningar i nya konstellationer med olika musiker som ledare.

–        Allt gick så väldigt snabbt, det bara gick på och gick på. Som mest var det tre inspelningar på en dag. Ibland var vi i studion i över 20 timmar i streck, inte musikerna, men vi som spelade in. Men det gick verkligen bra, de flesta musikerna kände varandra sedan tidigare och trivdes ihop, säger Jacques Bisceglia som även var konstnärlig ledare på bolaget.

–       Förutom Jimmy Lyons session spelades alla låtar bara in en gång. Det var bara Lyons, Sunny Murray och Grachan Moncur III som hade skrivit ut några ackord till det som skulle spelas. De andra utgick mest från arrangemang och musikerna snackade med varandra innan, vi har det här och det här, du tar solot där och du tar det efter. Det var mest improvisation.

Vilka som skulle spela med vilka var det musikerna som bestämde, även om det ibland fanns förslag från bolaget.

–       Min ursprungsidé hade varit att Don Cherry skulle spela in med Ed Blackwell och Charlie Haden. (Samtliga spelade med Ornette Coleman i början av 60-talet, reds anm). Men han ville att det skulle vara en duo med Ed Blackwell, berättar Jacques Bisceglia. Och så blev det.

Don Cherrys båda skivor tillhör de som räknas som klassiker idag. Men förutom att flera enskilda skivor sticker ut, är en av BYG Actuels storheter omfånget – det hann ge ut 50 album, varav 40 är frijazz – och den musikaliska bredden. Sedan genrens start cirka tio år tidigare med pionjärer som Ornette Coleman och Cecil Taylor hade dess uttryck utvecklats åt olika håll, även om det fanns gemensamma nämnare.

Bolagets utgivning kan ses som ett avtryck på hur den amerikanska frijazzen lät 1969-70. Från den rena energijazzen med exempelvis Alan Silva och Dave Burrell, där musiken kan liknas vid en ångvält som kör över dig, backar, kör över, backar, kör över, backar, till den lyhördhet och närhet som finns på exempelvis Don Cherrys och i vissa fall Archie Shepps skivor.

Men allt är inte guld och gröna skogar. På vissa av originalskivorna finns det mycket att önska när det gäller ljudkvalitet och pressningar. Ihärdiga rykten surrar också om att musikerna inte fick betalt. Dessutom gavs få möjligheter till genomarbetade studioalbum, det var snabba puckar som gällde.

Vad gäller omslagen lyckades designern Claude Caudron som få andra att stimulera habegäret hos skivsamlare. Med en framsida med vit bakgrund, ett stort A i det övre högra hörnet följt av skivnumret och en bild i mitten, utvik med information och bilder och en stor bild på baksidan, är de som gjorda för att samla på och under senare år har priserna för originalutgåvor rakat i höjden.

Efterfrågan på skivorna är en av anledningarna till att det italienska bolaget Get Back åter ger ut samtliga album digitalt remastrade på lp.

–       Det är så många som har letat efter dem i åratal och inte hittat dem. Och jag tror att de som köper dem idag vill att de ska vara på vinyl och se exakt likadana ut som originalen, säger Andrée Thibert, ansvarig för BYG Actuel-återutgivningen. Hon tillägger dock att systerbolaget Sunspots ger ut några av skivorna på cd. Båda bolagen finns distribuerade i Sverige av Border.

BYG Actuel fortsatte att spela in frijazz, men innan bankrutten några år in på 70-talet närmade sig bolaget även den psykedeliska rocken med inspelningar av grupper som Gong och den avantgardistiska fåran med Terry Riley.

I oktober 1969 planerade BYG Actuel in den första stora musikfestivalen i Paris. Konserter med frijazz skulle varvas med nutida avantgardemusik och gräddan av den mer alternativa rocken. Men polisen satte stopp – studentrevolten i maj 1968 låg allt för nära i tiden. Festivalen flyttades i stället till belgiska Amougies. Värd för det hela var Frank Zappa som spelade med både Pink Floyd och Archie Shepp. Men med fem minusgrader i ett cirkustält på ett fält två timmar från Bryssel blev tredagarsfestivalen kanske inte den succé BYG Actuel hade hoppats på.

Den svenske saxofonisten Mats Gustafsson är en av dagens frijazzmusiker som sätter musiken på BYG Actuels skivor högt. Själva bolaget har han dock inget till övers för.

–       För mig har BYG Actuel två extrema sidor, Den ena är en otroligt positiv känsla, för musiken är så stark och har betytt mycket för många musiker både inom rock och jazz. På väldigt kort tid lyckades man spela in så många klassiska skivor att det är löjligt – Blasé (med Archie Shepp), Art Ensemble of Chicagos plattor – det finns hur många som helst som är ruskigt bra, säger han. Men det får inte gå till så som det gjorde. Det bolaget är ett av de mest illa skötta i historien av inspelad musik. Ingen av musikerna – i vissa fall vet jag och i andra bygger det på andrahandsuppgifter – har fått betalt för en enda såld skiva, vilket suger riktigt hårt.

Det senare stämmer dock inte enligt Jacques Bisceglia, som samtidigt påpekar att han inte vill vara någon advokat för de ekonomiskt ansvariga på bolaget.

–       Det stora misstaget som BYG Actuel gjorde var att det aldrig skickade ut några sammanställningar över hur många skivor som sålts. Men alla ledare fick förskott på kommande royalty och skulle dela det med de andra musikerna. I en del fall borde musikerna ha fått mer, i andra täckte nog förskottet det de skulle ha, säger han. Och jag har fortfarande kontakt med många av musikerna, om de skulle känna sig lurade tror jag inte att det varit så.

Hur ser det då ut när skivorna nu ges ut igen? Enligt Andrée Thibert betalar Get Back royalty till bolaget Charly – vilket äger rättigheterna till musiken – som i sin tur ska betala artisterna.

Hake 1:

Från frijazz till Lambada

Fernand Boruso, Jean-Luc Young och Jean Georgakarakos (senare Karakos), vars initialer blir BYG, startade bolaget med samma namn 1967 (två år innan BYG Actuel). Efter BYG Actuel startade Young bolaget Charly medan Karakos startade Celluloid i New York och var tidig med att ge ut afrikansk musik, bland andra Fela Kuti. Karakos var också en av personerna som lanserade miljonsäljaren Lambada i slutet av 80-talet. I ett rättsligt efterspel vann gruppen som ursprungligen gjort låten och fick vara med och dela på pengarna.

Hake 2:

Fler återutgivningar:

* Get Back ger även ut nypressningar av skivor på det amerikanska bolaget ESP-disk.

* Charly records har gett ut några av BYG Actuels skivor på cd. Dessutom finns samlingsboxen Jazzactuel, sammanställd av Sonic Youths Thurston Moore.

* Det amerikanska bolaget Atavistic har en serie kallad Unheard Music Series, där framförallt europeisk frijazz återutges på cd.

Mats Gustafsson rekommenderar:

Saxofonisten Mats Gustafsson har spelat frijazz och improvisationsmusik sedan mitten av 80-talet. Han har spelat in ett otal skivor och är med i grupper som Aaly Trio, Gush och Peter Brötzmann Chicago Tentet. Han spelar även i gruppen Diskaholics Anonymous Trio (Anonyma skivmissbrukares trio) tillsammans med Thurston Moore och Jim O´Rourke.

Archie Shepp – Blase’ (BYG Actuel 18)

–       Helt outstanding! Shepps kanske förnämsta huvudomvridare. Låten “There is a balm in Gilead” är bland det mest hudnära, varma jag någonsin hört på vinyl.

Don Cherry – Mu, Volume 1 och 2 (BYG Actuel 1 och 31)

–       Don Cherry regerar för alltid! Fantastiskt samspel med trumslagaren Ed Blackwell; lyrisk och rytmisk extas av totalt samstämd duo. Avklätt, varmt och underskönt.

Alan Silva – Seasons (BYG Actuel 42-44)

–       Klassiker! Hela havet stormar. Allt vad Colombus och Leif Erikson inte kunde förutse i mötet mellan Amerika och Europa. (19-mannaband med både amerikanska och europeiska musiker)

Jimmy Lyons – Other Afternoons (BYG Actuel 9)

–       En av de mest förbisedda saxofonisterna. En helt vansinnig glöd parat med ett infernaliskt flöde. Lyons tog jazzen dit Charlie Parker siktade. Detta är för alltid gällande jazz, ett måste vid jazzutbildningarna.

Dewey Redman – Tarik (BYG Actuel 34)

–       Ännu ett bortglömt mästerverk med en nästan bortglömd Texas-saxofonist. Dewey Redman har en personlig röst och ett djup i sitt spel som få är förunnat. Vansinnigt bra trio som kommunicerar på djupet av vad improviserad musik egentligen handlar om.

text: Magnus Nygren, SvD, 2003

recent discaholic interview in jan issue of the amazing magazine RECORD COLLECTOR!!!

http://www.recordcollectormag.com/issues/issue-detail/398

interview by Spencer Grady, all rights reserved.

MATS GUSTAFSSON

Father of 2 amazing daughters, diskaholic, and experimenting musician, treating and mistreating all sorts of saxophones and live electronics in different situations with a variety of players and collectors all around the world. Vinyl hunting and regular concert activity with The Thing, Fire!. Swedish Azz, Peter Brötzmann Tentet, Barry Guy New Orchestra and projects of any kind with friends and collectors Thurston Moore, Jim O `Rourke, Otomo Yochihide, Christian Marclay…

Curator of international festivals and tour projects of creative music and related. Producing and initiating projects involving vinyl… waiting for the next shopping tour with Diskaholic Anonymous Trio and for the Flexi Disc, as a physical phenomena to appear again… there is rumours…

THE COLLECTOR QUESTIONS

What do you collect, and why?

–       I collect a variety  of creative music on vinyl, stuff that

feels and smells gooooood.  Focus is on improvised music and free jazz,

but I can’t help collecting delicious records of ass-kickin’ garage-

rock and creative rock music in general. There is also a big chunk of

extreme noise music as well as smooth west coast jazz and concrete

poetry and sound art in the collection.  Basically anything that kicks

my butt and gives me inspiration for my music and my daily life!

Always remember: One piece of vinyl per day keeps the doctor away!!!

It is a way of living.

How big is your collection?

–       I’m guessing around “too many” LPs to handle and a little bit

less 7-inches… (and some flexis, 10-inches and one 11-inch…) plus some cassettes and related such. CDs do NOT count of course… maybe 10,000 objects of interest…

What do you think it is worth?

–       Actually I have no idea.  The economical value is really not

the question; for me it is just worth a huge bunch. Of course money is

needed to get new stuff, but over the last few years I have been successfully

trading a lot via my website (www.matsgus.com) and that always feels

better on all levels than involving money.

How and where do you store it?

–       I store the whole collection at home in a separate room/

studio, so that I have easy access to it, for listening pleasure and

for inspiration in my own music.  Even if there is a tendency that the

vinyl spreads throughout the house and slowly taking over.  Vinyl horror!

It’s of extreme importance to me to have a large reference library of

music.  There is always new stuff to explore. That is the beauty of it

all…

What’s the rarest/most unusual/most valuable item you have?

– Well, that might be a couple of things… it is of course difficult to

know the exact rarity and value and shit, but the original pressing of

Albert Ayler’s first recording Something Different, Volume 2, on the

Swedish Bird Notes label is a beauty that’s hard to beat. Pressed only in a

handful of copies and with the original mock-up of the layout, with the

original photos attached. The Don Cherry/Bengt Nordström duo on

Bird Notes with a handmade cover painting by Bengt is also heeeaaavvvy.  I

also have a pretty decent Sun Ra collection with for example the first Saturn

EP ”Super Blonde,” which is a goodie! Of course also some acetates with

unreleased music as well, including a solo piano record by Lars

Gullin, made in only one copy…

What elusive gem are you still looking for?

–        There is always new stuff to look for, all the time. That is

the beauty. And also the big thrill! What new pieces of vinyl will

you bump into around the next corner, or on the next wall behind the

counter?

Of course there are a couple of records that I simply would love to

hold in my hands, to feel the weight, to smell the vinyl and listen to

at home, so if anybody can help a hopeless diskaholic to find Basil

Kirchins “Worlds within worlds, vol.1 (Col.SCX 6463) or Arne Nordheims

“Popofoni” on Sonet, Tom Prehn’s Axiom 1+ 2 also on Sonet, or even more so Steve Lacys “Solo at Space Who,” that would be highly appreciated!

What’s given you the biggest thrill?

-There is way to many occasions that comes to mind.  Enough to fill a

book, I assure you.  But to travel in Japan with the classic Diskaholic

Anonymous Trio with Thurston Moore and Jim O` Rourke some years ago

was really something else!!! Our bags loaded with a special “trade

only” LP in a strictly limited run that we were using in shops and at

concerts, which was a hilarious experience!  There was some hard core trading going on there – ha ha, no details.  It will all be published on a DVD

at some point, shopping vinyl HARD in Japan! I came home with almost a

meter (!) of vinyl

One of the most amazing separate finds was in a small shop in Chicago

with my vinyl freak friend John Corbett. The evening before our vinyl

hunting day, he was playing an extremely rare PING EP from 1955 with

Andrew Hill, featuring special guests Von Freeman and Pat Patrick; rare is

just its first name.  Impossible to find and super great music! We

walked into a store, north side Chicago, spent an hour and walked out.

While walking out John gave me his find:  A 99-cent EP in mint

condition…the PING record! That timing is just so unlikely, but it still

happens all the time! You just have to be aware of the

mysteries around, the magic!

How do you track stuff down?

–       Since I’m a touring musician and on the road a lot, I have a

unique opportunity to hunt around in the Real World for vinyl and not

just search on the internet.  It’s out in the “field” that the real shit

happens. Of course eBay and other sources on the net are useful, but

you can’t even compare that with the experience of really looking

around in real shops with real people.

I also have a pretty big international network of people interested in

trading and collecting vinyl. A lot of my musician-colleagues

are collecting and we always compare notes on useful addresses to

record shops and private collections. It’s a very, very useful and

handy network and works very well for me.

I love hunting for vinyl when I’m on tour; it’s actually a very nice

way of using the time before and after the concerts – my own vinyl

therapy to keep me sane and alive! If you dig, you will find!

What’s your favourite record shop?

–       Without any doubt the Andra Jazz Record shop in Stockholm!

It’s the most amazing place there is. My friend Harald is running the

shop since the 60´s, in his own special way. Old School. That place

needs to have a film made about it! All your needs in jazz and

improvised music on vinyl will be fulfilled in there and the

atmosphere is something else! “Attitude is Everything,” as my friend

Joe McPhee always puts it!

Other real Hot Spots in the world are of course Dusty Groove in Chicago

and Hals, Discland Jaro, Los Apson and Shinjuku Disk Union in Tokyo

and Time Bomb in Osaka.  But Andra Jazz rules my planet!

How often do you listen to the stuff in your collection?

– I listen to vinyl every day.  I cant live without it. I have a very

wonderful and understanding family that deals with my diskaholism in a

very nice way.

Is there a visual side to collecting for you?

–       Very much so!!! It’s the whole combination actually:  The

music, the artwork, the design, the liners, the smell, the weight and

the feel of the vinyl.  And the rarity, the obscurity, the mystery.

Since I put a lot of work on the visual side in my own productions and

work in really close collaborations with a variety of visual

artists like Kim Hiorthöy, Edward Jarvis and Mathias Pöschl,

I also put huge importance and focus on the visual side of my

collecting.

There are of course records bought just because the cover is really

asskickin’, terrible, or simply just amazingly beautiful, and the music

is not up on the same standard. But that’s life, that’s how it works.

When you find a record that combines all the parameters above, you are

a lucky man or woman!

Ideally the artwork and the music make each other stronger. It’s all

an interaction between different expressions. It’s quite a challenge

sometimes to make the artwork really work with the music. And a big

thrill when it actually happens!

The design of old jazz records from the ’50s and ’60s has a lot to

teach the young designers nowadays.  Check out the work of Andy Warhol,

Carl-Fredrik Reuterswärd, Peter Brötzmann, David Stone Martin.  Amazing.

How will you eventually dispose of your collection?

-Dispose my collection????

What’s your all-time favourite record, regardless of value or rarity?

–       That is a nightmare question for a diskaholik to answer.

Phhheeuuww…

One record only? Then it has to be the classic Spiritual Unity record

on ESP with the mighty Albert Ayler Trio. DNA changing music, with

an amazingly beautiful cover!

FMP

Jost Gebers. Dieter Hahne. Peter Brötzmann. Peter Kowald.

Dessa fyra tyska män är vad som formade bolaget och fenomenet FMP. Det kanske viktigaste bolaget för fri musik i världen. DE skapade en skola för hur musiken kan låta, hur musiken kan presenteras, för hur musiken kan gestaltas grafiskt och för hur musiken kan produceras.

En historia – In retrospect – som lagt grunden för den Europeiska fria musiken.

Alltid utan kompromisser. Musiken först. Musiken alltid först.

Jag kommer alltid att vara tacksam för allt detta arbete dessa fyra mycket egensinniga och kompromisslösa män gjort.

Att dessutom ha fått spela på klassiska Workshop Freie Musik 1994 med GUSH, samt att gett ut en skiva på FMP, med kollegorna Paul Lovens och Günter Christmann… är helt enkelt bara en barndomsdröm som gick i uppfyllelse!

Det är lätt att bli nostalgisk och sentimental nu när detta kreativa bolag producerat sin sista skiva… men det tjänar ju ingen på – det är bara att köra vidare. Skapa nya förutsättningar för den fria musiken att leva vidare och utvecklas. FMP och framförallt Jost Gebers mejslade ut en bana för detta. Det är bara att köra på! FULL FART!

En röst på andra sidan telefonlinjen, den gamla telefon linjen med sladd, kommer för mig alltid att kopplas ihop med FMP och dess historia:

” Frrrrrrrrreeeeeeeee Music Production, Haaaaaaaaaaaaaaaaaaahne ”

TACK!!!

5 omistliga … Machine Gun (BRÖ 2/ FMP 0090), Adolphe Sax (BRÖ1/ FMP 0080)  och Balls (FMP 0020) går utom tävlan… då de bara MÅSTE finnas i var persons hem… inga kompromisser någonsin!

– EINHEITSFRONTLIED  – Brötzmann/ Van Hove / Bennink – FMP S3

En fullständigt vansinnig och gravt befriande kaotisk 7 tums vinyl med Brecht/ Eislers klassiska sång! Anarki, Fluxus och allmänt vansinne om vartannat. Denna platta är bättre än ett järnrör!

Står tillsammans med en Bird Notes singel med Bengt Frippe Nordström (där han spelar playback med Ornette Colemans kvintett i fyra versioner av samma låt…) och Sun Ra´s första EP ”Super Blonde” som de TYNGSTA dokumenten i 7- tums vinylformat, fuckins ever…

– SCHLINGERLAND – Sven – Åke Johansson – SAJ 01

”Hattens” första soloplatta. Och en av de bästa soloplattorna någonsin. Finns inga ord egentligen. Finns inget sätt att beskriva vad denna platta betytt för mig och för scenen i stort. Makalöst!

Här kan vi snacka om ett bra spel mellan det grafiska och musiken! Liksom är fallet med de flesta FMP produktioner och framförallt de tidiga Brötzmann utgåvorna, med hans speciella typsnitt och stilistiska anslag.

Originalpressningen av denna musikaliska och konstnärliga bomb är vacker som få andra omslag. Screentryckt med en fantastisk färgskala… med Sven poserande i overall någonstans på den svenska landsbygden! WOW!

– 14 Love Poems – Peter Brötzmann – FMP 1060

Ett otroligt dokument. Vansinnigt vackert och innerligt. En chock första gången jag hörde denna hyllning till den fantastiska amerikanske poeten Kenneth Patchen, som inspirerat Brötzmann, både vad gäller i text och i bild.

Peters version av Ornette Colemans ”Lonely Woman” gör mig knäsvag och mycket lycklig varje gång jag hör den. Jag ryser bara jag tänker på den. Ett musikaliskt historieberättande som slår ut allt annat. Det blir inte bättre än så här.

– BOX FMP 0030/40/50

Den klassiska Brötzmann trion, plus en fantastisk Mangelsdorf, i sitt absoluta esse. Det formligen ryker ur mina högtalare när jag lyssnar på denna musik. Musiken exploderar. Bennink exploderar. Fred exploderar. Peter exploderar… och jag exploderar. Varje gång och för evigt.

Dessa tre plattor är en gemensam BOMB! Och det sätt var på de är förpackade!!!

Hell yeah! Brötzmanns typiska stil. De individuella omslagen är så vidunderligt vackra.

När de senare blev separat utgivna på FMP, kom de små teckningarna som syns överst på affischen på fronten av omslagen till respektive: Elements, Couscouss de la Mauresque och The End. Genialt anpassat till musiken och grafiskt sparsamma… men med boxen… men med boxen…

Med dess funktionella front där adressatens namn fylles i, en klammerhäftad rygg och en absolut satans FANTASTISK affisch av Brötzmann! Som en mycket speciell bonus kan nämnas att det finns ett objekt fastklistrat på en del av affischerna som är gjort av en MYCKET tung konstnär… törs inte ens nämna hans namn…

-FOR EXAMPLE FMP R 1-3

Vad kan jag säga? Jag vet att jag gärna använder superlativer i tid och otid. Ledsen för det. Men vad gäller denna box på FMP, räcker ingenting till. Det ultimata dokumentet av denna musik och dess utövare. Endast jämförbart faktiskt med den nyligt utkomna ”Im Rückblick – In Retrospect”. Musiken är magisk. Allt och alla finns med. Brötzmann, Frank Wright, Lacy, Globe Unity, ICP, Garbareks tidiga explosioner, Schlippenbach, Kowald —- ALL YOU NEED!

Och den medföljande boken är … boken ALLA behöver!

Som hopplös diskaholik är dessa två FMP boxar det ultimata. Två ”Holy Grails” inom den fria musiken. En kombination av OTROLIG musik, OTROLIG design och de är sällsynta. Mycket sällsynta!

Brötzmann boxen gjordes bara i drygt 100 exemplar och For Example i 300…

”En skiva om dagen håller doktorn borta” brukar min vän Olof säga… det gäller i synnerhet med FMP!!!

published: www.soundofmusic.nu

Mvh / peace & FIRE!  / mats gustafsson, Wien

INNAN NU!

Långsamt sänker den sig ner. Landar. Börjar sin resa runt… runt… runt…

Spårar exakt och följsamt i spåret.  Fragment av damm och smuts berör icke så mycket. Nålen plöjer välbalanserat och direkt.

Tystnad… skrap… knaster… och snart kommer det första ljudet… alldeles strax… om en sekund… vänta… NU!!!

Vibrationerna tas upp mekaniskt och förs elektriskt vidare till avlyssning via kablar, förstärkeri och högtalare till Dig och till Mig. Musiken flödar mot oss, i oss, över oss…

Jag älskar detta moment. När du valt ut en vinylskiva att lyssna till. När du hittat ett moment i din vardag att sitta ner och njuta… Inte alltid helt självklart kanske med en 20 månaders extremt nyfiken och mycket matglad dotter som springer omkring i huset, oftast med en näve full med Cd:s som hon förtjänstfullt ”sorterar” in någonstans i huset.

Vi har hittat skivor i alla husets rum och i de flesta skåp och garderober. Det är en rätt intressant process, ett slags nyupptäckande av dessa skivor. Att se dem i helt nya miljöer!

Och visst får Leah gärna sortera och bära runt dessa digitala missuppfattningar till musikmedia. Men vinylerna håller hon sig mestadels borta ifrån till sin pappas stora lättnad…

Men visst är det viktigt att hitta dessa stunder. Tillsammans med din älskade, eller att kanske hitta en helt egen stund. Att bara frigöra sig från arbete och husligt ansvar. Helt nödvändigt om ni frågar mig. Alla hittar vi olika ”stunder”, må vara om det är i trädgård, eller med en bok, eller framför en film eller vad det nu månde vara. För mig är det mycket ofta, framför min kära skivspelare. Gärna med en grappa eller en god öl i handen (kolla in den nya Oppigårds – Single Hop Ale, ett av de bäst balanserade svenskgjorda ölen någonsin!).

Sätta på skivan. Låta stiftet spåra sig fram.

Sitt ner i soffan. Vänta.

Förväntan på vad som komma skall.

Förväntan! Aaaaaah – förväntan, detta underbara fenomen.

Vart leder spåret? En förväntan av vart spåret för oss. Vad väntar runt hörnet? Vad väntar under nästa varv på skivspelaren?

Är inte det en väldigt stor del av upplevelsen? Förväntan!

Spänningen som byggs upp via en förväntan.

Ögonblicket innan pickupen sänker sig ner på vinylen och börjar just sitt spårande

Ögonblicket innan du läser den första meningen i en ny bok

Ögonblicket innan du återser din kära efter en längre resa

Ögonblicket innan du kysser henne (eller honom)

Ögonblicket innan du tar första tuggan av en förväntat god middag

Ögonblicket innan första tonen tas vid en konsert

Ögonblicket innan du fångar ditt barn i luften…

Just denna sekund innan…

Jag ÄLSKAR detta moment!!!

Jag fullkomligt DYRKAR denna stund. Denna stund just INNAN!!!

FUCK YEAH!

INNAN!!!

Inandningen just innan allt brakar lös…

Detta korta ögonblick. Fullkomligt fyllt av spänning. Vibrerande av extas! FYLLT av dig själv. FYLLT av NUET! Absolut närvaro.

Detta korta ögonblick är det moment då jag känner mig som allra mest levande!

Det är inte alltid målet som är det intressanta.

För mig är det mer just ögonblicket… öronblicket… momentet just INNAN. INNAN NU!

Jag har lärt mig otroligt mycket om detta via fantastiska musiker och läromästare såsom improvisatörerna Derek Bailey, Raymond Strid, Paul Lovens och den svenska multikonstnären och musikern Sven-Åke ”Hatten” Johansson.  Att verkligen vänta ut detta ögonblick. Att dra på det. Att låta ögonblicket ”hänga” i tiden och på så sätt skapa en än starkare spänning. Det är oerhört intressant att experimentera med detta. I samspelet med andra musiker eller med improviserande dansare för den delen! En helt fantastisk upplevelse av detta hade jag för ett antal år sedan med den japanske Butoh- mästaren Kazuo Ohno under en helt magisk kväll i Wuppertal under en Pina Bausch – festival… oj oj oj… men mer om detta vid ett senare tillfälle.

Att utforska vad som händer när vi liksom ”fångar” ögonblicket! Undersöker det, vrider på det och slutligen… slutligen… strax… om en stund bara… alldeles strax… vänta… NU!!! Förlösande NU! Att låta det elektrifierade ögonblicket förlösas och bli till något annat. Något som kanske leder fram till nästa ögonblick, nästa spännande NU?

Och så går det på. “Och så går det på”, som min gode vän Sven – Åke alltid brukar säga.

”Och så går det på. Än så går det dit… Och än så går det hit. Och så går det på!”

Ögonblicket INNAN. Finns alltid där. Det är rätt underbart att fånga det, att försöka fånga det. Att medvetandegöra det. Att stanna upp. Att låta sig stanna upp…

Och så går det på…

mats gustafsson, published in NYA UPPLAGAN, 2009