VAX DAX 1 Published in OrkesterJournalen April 2012

 

Vaxet. Vinylen. Plattan.

Denna kära bit av transformerad jordkraft, med musik, ljud och relaterat graverat i tätt parallellt liggande spår, i dess underbart estetiskt tilltalande form. I så många olika varianter och utföranden. Färger och storlekar. Ljudbärare. Kulturfenomen. Objekt…

 

Vi har alla någon sorts relation till denna av ljudspår bearbetade runda tunna plastbit. Vinylen… som vi beundrar, längtar efter, dyrkar… och på alla andra omöjliga och möjliga sätt förhåller oss till.

Jag blev tidigt kär. Och Hänryckt.

Efter att ha botaniserat i min mors ep-skivor och fullängdare i 12- tumsformat i tidig ålder, fastnade jag snabbt för Little Richard och blev som besatt av hans saxofonbaserade band och hans maniska, raspiga röst som verkade ha närt energi från Hin Håle själv…

SAMLANDET satte fart.

Det fanns alltid lite jazz med i bilden… från de singlar med Harry Arnolds orkester som fanns hemma till det faktumet att min mor var arbetskollega med en av de bästa trummisarna i Svensk Jazzhistoria: Sten Öberg.

Samt det faktum att jag växte upp just i Umeå. Detta gjorde att relationen till Jazzen och kärleken till densamma snabbt växte sig djup… riktigt djup.

Det fanns ett par skivaffärer av rang i Umeå på den tiden (vi snackar här 70-tal!); Burmans (som fortfarande stretar på!) samt ett par lokala skivbörsar. Det var aldrig svårt att hitta jazzrelaterad musik.

Här måste man även ta in det osannolika faktum att någon på det klassiska varuhuset Domus, mitt i stan, köpte in vinyl på ett ytterst märkligt, men kreativt, sätt. Jag blev som tagen av de skivor som fanns i deras enda jazzback: Borbetomagus, John Zorn, Eugene Chadbourne, Polly Bradfield och annat verkligt abstrakt. En hyfsad start för en ung discaholic!

Men detta var för längesedan.

Med CDns intåg trodde alla tyckare och förståsigpåare att vinylen skulle försvinna snabbt.

HA! Där troddes det fel. De senaste åren av svajig skivmarknad, med en diminuerande cd- försäljning och oberäkneliga samt otillräckliga downloads (såtillvida att ytterst få rättighetshavare faktiskt får ersättning för några nedladdningar överhuvudtaget… samt att den generella kvaliteten på ljudåtergivningen, i de digitala alternativen, faktiskt är rätt undermåliga…) – har gjort att vi diggare och fantaster i mycket högre grad än förr söker oss tillbaka till vinylen som förmedlare av skön, livsbejakande och kreativ musik.

Självklart!

Andrahands marknaden blomstrar och det finns fler skivmässor för vinyl än någonsin förr, såväl internationellt som nationellt.

Antalet specialiserade skivaffärer för jazzmusik har ökat. I Stockholm finns t.ex. en handfull riktigt bra affärer med Harald Hults ”Andra Jazz ” som flaggskepp. Vi ber att få återkomma i ett senare nummer, med en genomgång av svenska affärer för jazzvinyl och dito internationella.

Det produceras dessutom mycket ny vinyl, inom alla genres. Inom jazzen ges det ut mängder av återutgivningar av jazzklassiker från jazzens alla tidsepoker, ofta i snygga utgåvor med HQ – pressningar med många gram vinyl per utgåva, samt snyggt genomarbetade konvolut i tjock kartong med bra tryck!

Undertecknad finner det inte alls så dumt att det mesta han är intresserad av i musikväg kommer på vinyl med ofta vidhörande mp3 alt. HD – kod, instucken i konvolutet.

Det finns en mening trots allt. Ett nytt/ nygammalt tänkande som gynnar konsumenten.

Det går också att utläsa av alla specialiserade musiktidningar som åter igen måste anmäla dessa underbara ting som vi kallar för LP skivor och t.o.m. dess kompletterande singlar.

Många artister ger bara ut musik på vinyl nuförtiden.

Av många anledningar.

Bättre ljud (går givetvis att debattera om, in absurdum…), bättre grafiska möjligheter, bättre känsla (subjektivt givetvis…), bättre lukt… men också i väldigt hög grad att det helt enkelt är mycket roligare att jobba med vinyl, både som producent såsom konsument. Det är helt enkelt så att processen att skapa en skiva, ett album (en enhet med flera på varandra följande stycken…), som tillsammans skapar en konstnärlig helhet, är betydligt mer kreativ och konstnärligt intressant än att göra bara ett stycke iTunes– anpassad musik.

Och det tar tid att göra en vinylproduktion. Det är bra. Det ska ta tid. Jag tror på detta koncept. Slow… as in slow food… Processen blir återigen än mer kreativ, det finns plats för begrundan och analys… Det är bra, om ni frågar mig. På detta plan och givetvis på många andra plan här i livet! Bra, angelägna och viktiga saker skall ta tid.

Detta är undertecknads subjektiva åsikter, om än för evigt distorderade och genom en samlarmani transformerade…

 

Denna lilla inledande krönika kommer att i kommande nummer av OJ att bli till en veritabel ”Discaholics Corner”… där vi kommer att ge exempel på ”glömda” jazzskivor som bara givits ut på vinyl, ofta i små upplagor, och försöka hitta fakta och omständigheter runt dessa historiska och konstnärligt viktiga dokument.

Fokus kommer att givetvis ligga på Skandinavisk Jazz.

Dessutom kommer den värderade läsaren begivas tillfälle och möjlighet att ställa frågor om vinyl i alla dess former och varianter. Vi har en fantastisk informationsbas med kontaktade experter i såväl Sverige, Wien, Chicago, New York, Tyskland, Japan samt de Brittiska öarna. Undertecknad står i konstant kontakt med dessa andra discaholics och vi kan förhoppningsvis gemensamt ge svar på de mest komplicerade frågor om just vinyler, samt tips om var man kan hitta dessa jazzplattor i butik och nät.

 

”one piece of vinyl per day keeps the doctor away”

 

Välkomna tillbaks i nästa nummer!

 

 

Mats Gustafsson, Wien