VAXDAX 6

 

 

 

I denna Vax Dax krönika vill vi presentera ännu en svensk klassiker. Efter Bengt Ernryds ”Musik” vill vi här återigen redogöra för en klassiker från det kreativa 60 – talet. Denna gång gäller det en verkligt unik grupp från Västerbotten: Lars Lystedt Sextet.

En grupp som verkligen arbetade som en grupp under ledning av ventilbasunisten och Umeå– profilen Lars Lystedt.

Denna gång gör vi ett avsteg från det gängse (naturligtvis…), genom att presentera två (!) verkligt tunga ep:s som denna grupp spelade in i Europa- films studior i Stockholm under 1963 och 64:

Lars Lystedt Sextet – The Runner/ Swedisc SWEP 103

Lars Lystedt Sextet  – Krypto/ Swedisc SWEP 143

 

Dessa två ep:s spelades in under samma tid som den fantastiska Lp:n ”Jazz Under the Midnight Sun” (SWELP 10), som med sin semiromantiska titel till trots, innehöll kreativ och radikal jazz av bäste märke – och måste betraktas som en svensk klassiker!

Ep:n The Runner, som även innehåller stycket ”The Hammock”, släpptes innan Lp:n och både låtarna på Ep:n finns också återgivna på detta underbara fullängdsalbum.

En detalj som gör denna Ep extra värd att anskaffa är det fullständigt fantastiska omslaget med ett foto av gruppen taget på Hotell Forresta på Lidingö, med kapellmästaren i förgrunden och resten av bandet bidande sin tid.

Krypto inspelades senare under det ur svenskt discaholik- synpunkt dränerade året 1964 (7e december närmare bestämt) i en ny session och skulle eventuellt ha ingått i ett helt nytt andra album med gruppen, men av någon outgrundlig anledning släpptes aldrig denna fantastiska singel officiellt. Krypto, som även innehåller en låt av Charles Lloyd ”One for Joan”, kom bara att göras i en limiterad testpress av SweDisc.

SweDisc gick en kort tid senare i konkurs och detta är väl anledningen till att varken Ep eller LP gjordes som en uppföljning av den musikaliska succén med ”Jazz Under the Midnight Sun”.

Möjligtvis en handfull exemplar av Ep:n gjordes, märkligt nog med ett komplett omslag! Endast en handfull! Förstå er ödmjuke redaktörs chock och förvåning när denna unika Ep hittades i en jazzvinyl- affär i Tokyo för ett antal år sedan! Till ett inte alltför plånboksförintande pris… En svensk kulturskatt var hittad.

 

Lars Lystedts Sextet var en perfekt balanserad grupp. Tre blås med komp. Med den gravt underskattade Berndt Egerbladh på piano, skrivandes och arrangerandes det mesta av materialet till gruppen. Ett avancerat skrivande med aviga rytmiska förskjutningar i tematik och komp. Men skrivandet hamnar aldrig i vägen för musiken. För det solistiska. Vad som verkligen gör gruppen unik är just balansen. Balansen mellan återhållsamhet och vilda utflykter. Balansen mellan komp och soli. Balansen mellan cool och hot… mellan DÅ och NU. Balansen. B.a.l.a.n.s.e.n.

Jag ser Lystedt själv stå i stormens öga och styra hela operationen med ett lugn, som enbart kapellmästaren själv kan ha. Lystedt egna solistiska utflykter är just… balanserade. Inget kan vara mer i balans. Lugnt, utan stora åthävor. Med båda fötterna på marken står han stadigt när Ulander och Egerbladh kommer farande på snabba skidor. Lystedt har en varm ton i ett coolt tonspråk och vi anser att han verkligen är förbisedd som musiker. Enbart lokalt i Umeå har han fått större erkännande. Mycket för den gärning han gjort med Umeå Jazz Festival och för att ha presenterat jazz av gott märke på alla de upptänkliga vis. Att på egen hand boka Louis Armstrong, Sonny Rollins, Charlie Mingus, Sun Ra och  Ellington tyder ju på vissa talanger… men det är lätt att glömma bort hans egen musik.

Vi hävdar med bestämdhet att detta är en av jazz- Sveriges absolut mest intressanta grupper historiskt och framförallt musikaliskt!

Balans.

Med den stadighet som basisten Ray Carlsson ger med fantastiske trummisen Sten Öberg gör att gruppen verkligen kan gå åt vilket håll som helst, i vilken stund som helst.

Sten Öberg kan vi skriva ett långt eget kapitel om. Få trummisar i Sverige har haft den lätthet Öberg har i sitt spel. Cymbalspelet är exceptionellt. Och hans sätt att accentuera musiken ger solisterna den push som sporrar till mästerverk. Öberg har en intressant historik som bl.a. innefattar ett legendariskt “Nej tack” till Stan Getz att medverka i hans då turnerande grupp…

Vi kan inte och vill inte hålla igen på superlativerna. Att hålla igen för mycket i beskrivandet ger detta en alltför svensk prägel. Och denna musik skall hellre sättas i ett internationellt perspektiv!

Musiken är faen fantastisk. Punkt.

Vad som verkligen får oss att vagga saligt i takt och otakt är när Lars- Göran Ulander går igång med sitt vassa, sitt sylvassa spel på altsax. Poetisk skönhet med brinnande frenesi. Ulander står i en egen division i Sverige under 60- talet. Den enda altsaxofonist som gör liknande radikala utflykter inom och utom ramarna är måhända salig Christer Boustedt.

Lars – Göran, eller ”Varulven från Saxnäs” som han kom att kallas, formligen mejslar ut sina solon. Tar sats. Likt en ung Stig Strand (bördig från samma fjällvärld) slänger han sig ut. Landar på en fot. Står på innerskidan. Glider våldsamt utanför spår. Men klarar att hålla linjen på något mirakulöst sätt.  Det gör ont att lyssna på Ulander. Det skall göra ont.

”Varulven” var ny i gruppen vid dessa tillfällen, eventuellt finns någon radioinspelning på den gemensamma meritlistan innan dessa inspelningar. Han visar med febrig bestämdhet och lyhördhet att denna musik är det medium vari han vill uttrycka sig själv.

När Vax Dax har spelat Ulanders musik (med bl.a. Per henrik Wallin och i just denna Lystedt Sextet) för vår kollega Vinyl Freak I Down Beat har höga skrik och utbrott fått omgivningen att stelna och förundras.

Ulander samt Öberg finns för övrigt utgivna på ett digitalt medium under ledning av Phil Minton i en inspelning från Umeå 1969. Sensationellt. (Phil Minton – Up Umeå/ Blue Tower BTCD07)

När kommer detta ut på riktig vinyl?

 

Berndt Egerbladh måste vi be att få återkomma till ännu en gång. Om hans skrivande är kongenialt, så är hans spel bara helt makalöst. Med ett driv och ett KLIPP i handen, driver han musiken framåt och åt sidan. Som solist är han verkligt intressant med ett tydligt och ytterst välformulerat språk, som i Sverige bara kan jämföras med Jan Johansson och Allan Wajda och senare med Per Henrik Wallin (om än Wallin är i ett modernare tonspråk). Det är just hans tydlighet som gör att hans solon är verkliga berättelser, fulla av balanserade kapitelindelningar och detaljer av yttersta skönhet. Briljant är ordet. Det är inte konstigt att Berndt Egerbladh betraktas som en gudom i t.ex. Japan.

Om Ulander är en vild Stig Strand i jazzbacken så är tenoristen Leif Hellman snarare en Ingmar Stenmark i storslalombacken. Hellman är balanserad. Inga stora uttryck. Varm och inkännande med ett lyriskt språk som får oss att stanna upp. Och känna. Leif Hellman är en viktig nyckel till denna musik där det mer spektakulära spelet upptas av Ulander och Egerbladh. Återigen: balans.

Musiken är en modern modal jazz med groove, men som har ett definitivt eget, helt unikt tonspråk. Visst går det att höra influenser från t.ex. Charlie Mingus, Jay Jay Johnson samt West Coast jazzens stora… men detta är en helt egen jazzmusik, som tyvärr har gått alltför många förbi. Tiden kommer dock att utvisa. It is all about time. Tid. Balans.

 

Repertoaren domineras helt av Egerbladhs kompositioner och intressant nog ingick även alster av tenoristen Charles Lloyd, bl.a. ”One for Joan” på Krypto Ep:n. Med all respekt för Charles Lloyd, så tycker Vax Dax att det är skönt att höra en saxofonist spela hans kompositioner och inte liksom kompositören spela surt… Kompositionen passar gruppen som hand i handske.

 

Lars Lystedt Sextet. Fantastiskt är bara förnamnet. Balans är dess mellannamn. Vad eftermälet/ -namnet blir, återstår att höra. Lars Lystedt är 87 år pigg idag och spelar aktivt fortfarande. Vax Dax var i kontakt nyligen med Herr Lystedt och kan härmed varna allmänheten för hans nya trio av lågdynamiskt & högoktanskt märke: ventilbasun, gitarr och kontrabas. What else do you need?

 

 

Lars Lystedt Sextet är, med tanke på sin helt unika stil, underrepresenterad på vinyl. Var kan vi gräva upp arkivinspelningar med denna Sextet? Och vem blir först med att ge ut outgivet material på vinyl?

Året innan dessa sessioner för SweDisc, gjordes ytterligare ett till album, ”Fanfar” på svenska Jazz Records (JRLP 1401), som 1962 utgavs i ytterst limiterad upplaga på en tiotummare av Gunnar Lindqvist och Bengt Nordström. En annan tidig inspelning från 1964 gavs ut av Dragon Records (Blues After Dark, Dragon DRLP 15) vid senare tillfälle.  I övrigt finns bara enstaka spår: en inspelning från 1971 inspelat för Expo Norr/ Rikskonserter ”Jazz i Umeå” 8LPRP4) samt ytterligare en utgivning på vinyl då gruppen fick härja i Schweiz 1967 och vann en jazztävling i Zürich med låten Swampy (Suite 2) av Charles Lloyd. 17 Internationales Amateur Jazz festival Zürich 1967/ exlibris GC400. Denna LP är det bara att i princip glömma att hitta. Vi beklagar, men det är en av de svåraste plattorna som finns med svensk jazz, för en discaholiker att hitta. Men den är väl värd att leta efter.

 

The Runner går att hitta för tresiffriga belopp. Den finns dessutom licensierad på brittiska Realm för billigare penning. Krypto däremot… närmar sig femsiffrigt… det är o- balans! Men musiken är fortsatt i … balans. Balans.

 

 

 

Mats Gustafsson, OrkesterJournalen feb 2013