VAXDAX 10

Välkomna tillbaks till ännu en utav svarvade spår i vinyl dominerad krönika.

Färg. Vi behöver färg. För tillvaron i allmänhet och vad anbelangar vinylrelaterad verksamhet i synnerhet. VAXDAX vill gärna betrakta denna parameter ur några olika perspektiv.

Vinylens färg är ju som bekant en icke helt oviktig detalj vad gäller den tillfredställande faktorn och helhetsintrycket för en discaholik och hans/hennes möjligheter till välmående och till vidare utveckling av djupare förståelse för vinylsamlandets kvaliteter och hemligheter.

Svart, vit, transparent, röd, grön, marmorerad, splatter… färgvariationerna och möjligheterna är oändliga. Det existerar ju en allmän uppfattning och sanning att den svarta vinylen låter bäst. Färgen är ju en parameter som har betydelse för upplevelsen av varje specifik vinyl. Och aspekten av vilken färg som låter bäst, har sedan vinylens tillblivelse dominerat diskussionen. Det existerar redan från början en uppsjö av olika färgvariationer, men svart har dominerat. VAXDAX går dock igång väldeliga på många av de vackert röda pressningar som t.ex. Fantasy Records producerade på 50 – talet, med bl.a. de grovt förbisedda vaxen med Sandole Brothers och John LaPortas projekt. För att inte tala om de vackert svagt genomskinligt röda pressningarna som American Music gjorde med bl.a. Bunk Johnson och George Lewis i tiotums format.

Vi vill i denna krönika ta död på just myten av att den svarta vinylen skulle låta bäst. Det är ju inte sant. Vi kan ju icke låta bli att sticka ut tonarmen och hävda att – så här ligger det till, kära medberoende bröder och systrar:

Vad som låter bäst är den transparenta vinylen. Det är nämligen ursprungsstadiet för vinylen. Sedan färgas vinylen. Svart eller annan färg. Det må vara egalt.

Vi har diskuterat detta fenomen med branschfolk, där framförallt ljudgurun Steve Albini på Electrical Audio i Chicago har fått oss att förstå mekanismerna bakom det hela, vad gäller ljudöverföringens kvalitet i de av oss älskade spåren av olikfärgade vinyler, månde vara i stereo eller i mono. Detta är ju för övrigt en annan debatt som ni trodde var död sedan länge, men som vi gärna sätter stiftet på senare: vad låter bättre – Stereo eller Mono?  Vi vill gärna hävda att man med en schysst mononål kan slå världen med häpnad, för att apostrofera Joakim Pirinens Socker- Conny!

Albini är ju inte direkt känd för många jazzproduktioner genom åren, hans storhet har snarare bevisats genom plattor med t.ex. PJ Harvey, Nirvana, The Stooges, Shellac och The EX.  Två av hans produktioner som kan tänkas liknas vid jazz har varit The Things ”Bag It” och en produktion med ljudterroristerna Borbetomagus.  Men Albinis expertis är ovedersäglig. Det är nämligen så att om presseriet verkligen rengör maskinerier ordentligt och minutiöst och på så sätt eliminerar alla gamla pressrester, utav olika färger, så kommer den rena transparenta vinylen att låta bäst.

Oförorenad av färg får just denna vinyl den klart den bästa återgivningen av den pressade musiken. Precision och renlighet, likt högvärdig matlagning.

Sedan är det ju en annan historia vad gäller känslan av upplevelsen. The feel. The vibe.

En 180 grams svart vinyl känns alltid bra. En 220 grams vit vinyl får mitt DNA att lätt omfördelas. Tjockleken, liksom storleken kan ju också- som bekant- diskuteras…

Och lite knaster har ju inte gjort någon människa/ discaholik ledsen…

Problemet, för de som verkligen bryr sig om störande knaster, är att dessa presseriverktyg aldrig rengörs ordentligt och därför låter som oftast just transparent vinyl sämst… ironiskt nog! Så med dåligt rengjorda maskiner låter egentligen den svarta vinylen bäst. Tillbaks till ruta noll.

En annan aspekt av färg är självfallet olikfärgade omslag av samma skivutgivning.

Det finns några skivor i VAXDAX´s av samlande distorderade värld som verkligen är värda att leta efter, att hitta alla, ALLA, varianter av.

Det är framförallt två vinyler med vår husgud Albert Ayler. ”Bells” och den kanske mest epokgörande frijazzskivan någonsin: ”Spiritual Unity”. Båda album är klassiker som gavs ut i mitten av 60 – talet av det essentiella och banbrytande amerikanska bolaget ESP och dess grundare Bernard Stollman.

Med albumtexter på det universella språket Esperanto och uppmaningar till ”unity” och ”freedom”. Stora, allmängiltiga mål under ett mycket kreativt årtionde av politisk och ideologisk turbulens, engagemang och ambition.

”Bells” är ett monster, både vad gäller det musikaliska innehållet, men i lika stor del för det spektakulära omslagskonceptet! Musiken är utgiven på bara en sida av den transparenta (!) vinylen. Den andra sidan är ett mycket vackert vitt, eller rött,  screentryck av ordet ”Bells”. Vad som gör designen riktigt spektakulär är att detta album finns i massor av variationer. Med omslaget också screentryckt i alternativt svart eller vit bakgrund, men även i andra färger! Detta i kombination med att även vinylen finns i andra färger än transparent, t.ex. gult eller violett. Något för komplettisten att jobba på! Observera att det existerar en förpress av detta album där silkscreentrycket är gjort på en silver eller bronsfolie! Mycket vackert.

”Spiritual Unity” är plattan som vände på jazzsteken. Revolutionen. Det album som först på riktigt kom att lösa upp de musikaliska rollerna i en konventionell sättning. Trion. Albert Ayler. Gary Peacock. Sunny Murray.

Där trummorna ej håller tempi eller regelrätta perioder. Där flöde, form och energi har större värden. Där accenter och pausering tar över från regelrätt tidshållande. Basen blir det drivande elementet. Det nav var runt musiken lever. Saxen går rakt på emotionerna. Utan filter. En direkt drabbande musik som ej går att värja sig ifrån. En musik som lever i nuet. Som delar nuet. Ord kan på intet sätt illustrera denna musiks värden och gestalt. Musiken blir ett tillstånd. Som är fortsatt giltigt. Som förändrade jazzens riktning för alltid och även dess funktion. Från underhållning till nödvändighet. VAXDAX sätter detta album högst.

Är det då inte underbart att även denna platta finns i olika färgversioner? Det klassiskt vita omslaget med en svart stilistisk figur kramandes en saxofon, samt den inverterade varianten, med svart bakgrund och en vit figur. Vinylen finns bara i svart. MEN det finns en alternativ pressning (!!!), där låten ”Spirits” finns i en annan version än på originalet.

Kom ihåg var ni läste om detta först!

Originalet kommer med omslaget i silkscreen tryck, i ett antal olika färgvarianter, rostrött, brunaktigt eller svart. Med ett himmelskt vackert designat häfte med texter av poeten Paul Haines instoppat i konvolutet.

Men… inte nog med det. Den heliga graalen är förpressen av denna klassikers klassiker.

Ett silkscreen tryck på ockrafärgad bakgrund med albumet numrerat av Ayler själv. Det existerar väldigt få exemplar av denna förstudie…

Ett album att dö för.

Färg. Vi behöver färg.

Vilken är din favoritfärg?

 

Mats Gustafsson