Mario Schiano – if not ecstatic  we refund

 

Platta med svans!!!

 

Så, har den då äntligen hittat hem! Till mig! Till Gärsnäs!

Plattan med svans!

Sällan har jag letat efter en platta med sådan frenesi…

 

Det började hemma hos min käre vän, med- diskaholik och vapendragare John Corbett i Chicago. I ett av många yttersta nördiga samtal om ovanliga, fantastiska och udda vinylutgivningar med jazz eller improviserad musik. Vi har väl rätt hyfsade samlingar båda två av dessa musikformer. Skivor som få har sett eller än mindre ägt…

John brukar toppa, eller snarare trycka ned mig i mina skosulor, med sin enorma samling av Sun Ra plattor på märket Saturn Intergalactic. Singlar, Lp:s, diktsamlingar och annat eget utgivet material som denna särling från planeten Saturnus gav ut redan från mitten av 50- talet. Självfallet äger John ett av de endast tre kända exemplaren av Ra´s första singel ”Super Blonde”… vem som äger de andra två exemplaren av en av de mest mytomspunna skivutgivelserna någonsin kan vi återkomma till…

Johns samling av rara, heta vinyler fyller en hel källare och vad som är verkligt fascinerande är bredden OCH spetsen i hans samling! All typ av musik finns representerad vilket är ovanligt bland oss hängivna diskaholiks. Oftast är det bara en musikform som duger och den samlingen som snurrar runt just den musiken fördjupas och utvidgas in absurdum. Men jag och John är väl av den åsikten att bra musik är bra musik oavsett vad för etikett som försöker hängas på musiken. Det är ju liksom lite långtråkigt att bara äta Pizza Hawaii varje dag! (Eller?)

Jag brukar kontra med min helt unika samling av Bengt ”Frippe” Nordströms egna utgivna alster på Bird Notes här i Sverige på 60- talet. Lp:s och Ep:s som gavs ut oftast i bara en handfull exemplar. Som t.ex. den andra volymen av Albert Aylers ”Something Different” som gissningsvis inte kom ut i mer än 10 exemplar (tur då att jag har två ex… pheeuuuww…).

Det finns en typ av skivor som är hetare än alla andra (de två exemplen ovan är just två sådana): De plattor som kombinerar sällsynthet, fantastisk musik och underbara, unika omslag! Dessa tre kriterier uppfylls sällan samtidigt. Alltid är det något som fattas… Även om dessa plattor också samlas med frenesi och hängivenhet!

Men… när alla tre betingelser uppfylls så är extasen framme! EXTASEN! MANIN!

 

Det finns en platta…

Det finns EN platta!

Som John äger och inte eder trogne…

 

Fram till nu, vill säga.

 

Jag skrev t.o.m. en lång uttömmande artikel i den utmärkta kulturtidskriften ”Stop Smiling”, i Chicago, om vilka fem vinylskivor jag helst skulle vilja stjäla ur min vän Johns skivsamling.

Just denna platta toppade självfallet den listan.

 

Men nu har det alltså hänt.

Skivan finns i min ägo. Skivan är MIN! Och jag byter inte bort den för allt smörrelaterat i Småland!

Plattan med svans. Plattan med en fuckins svans!

Otroligt sällsynt (inte mer än 150 ex är gjorda…), otroligt bra musik och just ett helt galet vackert omslag med svans!

Kan det bli bättre???

Dessutom med en helt genial titel: ” If not Extatic, we Refund”!!! Egentligen uppfyller denna holy grail av Italiensk fri musik fyra tunga kriterier… oj oj oj!

 

Detta är alltså debutskivan av och med den fantastiske italienske saxofonisten och estradören Mario Schiano! Schiano var den store italienska pionjären som skapade en scen av fri jazz och limmade ihop den ytterst kaleidoskopartade scenen i Italien till en fungerande enhet. En individualist av stor rang, men också en kraft var runt den italienska scenen kunde förenas. Väl illustrerad av den stora orkestern Italian Instabile Orchestra som i princip alla italienska jazzmusiker av friare art har befunnit sig i vid något tillfälle.

 

Hur fick jag då tag på detta fantastiska vinylobjekt?

Som diskaholik får man hitta olika sätt att lokalisera och förvärva sina godbitar.

En av de bättre metoderna för mig har faktiskt varit min relativt nystartade hemsida (www.matsgus.com) där jag lägger ut en massa info om mina äventyr som musiker och länkar till allsköns kreativ kultur och relaterade företeelser.

Men… framförallt har jag upptäckt att jag kan byta till mig underbara vinylplattor!

Jag har helt enkelt lagt ut en del ”trades” på min sida. Skivor som jag har flera ex av eller skivor som jag vill bli av med av den ena eller andra anledningen.

Denna bytessida har blivit en veritabel succé (för mig…) och många har hört av sig med erbjudanden om byten.

Jag har i tillägg till detta lagt ut en sida där jag listar mina ”Needs”, alltså plattor likt Schianos svansplatta som jag har letat efter i många år.

Bara två dagar efter att jag la ut den första versionen av dessa ”Needs” så hörde en italiensk journalist av sig och erbjöd mig att köpa ett ex av svansplattan!!!

Herregud, jag kunde knappt tro att det var sant!

Jag har ju trots allt bara sett denna platta en enda gång (hemma hos min vän John…). JACKPOT!

Han ville dock inte byta, utan erbjöd sig att sälja sitt ex av plattan för 100 Euro. Inga problem för mig. 100 Euro i detta sammanhang är en låg summa för en så pass mytomspunnen och ovanlig platta. Märkligt att han kunde vara så billig… mmmmh ???

Jag betalade plattan och satte mig att vänta utanför Häggs i Gärsnäs. Några dagar senare kom plattan med postbilen.

Med febriga händer öppnade jag paketet redan inne på Häggs. Plattan med stort ”P”!

Men uuuuuuuuuuutan svans (!!!) NEEEEEEEEJ! NEEEEEEEEEJ!

Snabbt hem till huset! Snabbt email till Italien. ”Var är min svans???”

”uh oh… was it supposed to be a tail, uh, oh?”

Besvikelse.

Men min vän i Italien sa att han skulle kolla sitt eget ex i sin samling. Om den hade svans så skulle han skicka den istället. Han var dock på semester i ytterligare två veckor, men skulle höra av sig så fort han kommit hem.

Två veckor av sömnlös väntan. Ingen aptit. Apati.

Sedan kom ett nytt email från Italien. “Sorry, no tail on my copy…”

NEEEEEEEEEEEEEEEEEJ! ”I am not extatic… I want a refund, skrev jag i sorg och smärtfylld chock.

”But, I will check with my friend Francesco, he might have an idea where to find the tail…”, skrev min vän till svar.

(sure thing, tänkte jag och släckte lyset i min inre vinyl spelare…)

 

Besviket tittade jag på mitt omslag ett par gånger om dagen de följande veckorna.

Sedan händer det. Ett email från Francesco (som jag faktiskt känner och har träffat på en del internationella jazzfestivaler).

Fatta följande! Fatta oddsen!

“I have a copy of the cover with the intact tail (!!!), but it has no record inside… would this be of any interest for you?”

FUCK YEAH! FUCK YEAH!

Ny väntan utanför Häggs i Gärsnäs. Efter några dagar kommer paketet.

Det underbara, fantastiska omslaget… i perfekt skick… MED SVANS!

Det märkliga grönsvarta djuret/ monstret som är avbildat på hela omslagets yta så vackert, med sin dubbla svans stickande ut. Kaxigt betraktar det sin betraktare!

 

Jag ler varje gång jag går in i mitt kontor och tittar på min platta med svans. På hedersplats i rummet. Det är som att skivan viftar på svansen när jag kommer in i rummet…

Jag ler och viftar ödmjukt tillbaka.

 

 

 

 

Mats Gustafsson, diskaholik, Gärsnäs

 

Ps. Självfallet så finns ett av de tre kända exemplaren av Sun Ra´s ”Super Blonde” just i Gärsnäs i undertecknads samling. Den står väldigt nära den svansviftande…

Det tredje kända exemplaret finns utanför Tidaholm av alla ställen. Mer om detta nästa gång…

 

published in NYA UPPLAGAN, SWEDEN, 2009

 

 

 

Foto: Olof Madsen

 

 

Bengt ”Frippe” Nordström – When will the blues

leave? / Bird Notes EP B1

 

 

 

EN PLATTA…

 

Jag skulle vilja berätta om en platta som betyder mycket för mig.

En skiva som representerar nödvändighet.

Och motstånd!

Denna skiva får mig att le och dansa.

Den är inspelad och utgiven av Bengt Nordström i mitten av 60- talet.

 

 

Bengt ”Frippe” Nordström – When will the blues leave / Bird Notes EP B1

 

Bengt Nordström blev en kär vän och kollega till mig, när jag som 19-åring flyttade ner till huvudstaden från ett vintrigt och musikaliskt dränerat Umeå (HC – vågen med Refused och andra var ännu flera år borta).

Frippe utmanade mig på alla de sätt, såväl musikaliskt såsom i det privata. Jag är honom mycket skyldig och därtill tacksam! Han öppnade perspektiven!

Otaliga gånger har vi spelat ihop, men framförallt diskuterat musik – både upprört samt instämmande… många långa enerverande samtal över telefonen, såväl natt som dag…

Frippe gick ur tiden för 10 år sedan och jag saknar honom rejält fortfarande! I dessa tider av inställsam kultur så är det mer än viktigt att komma ihåg och låta sig påverkas av Frippes gärning. Han var den ensamma konstnären som stod upp emot de olika etablissemangen, men en övertygelse och ett brinn av sällan skådat slag. En av de första att helt på egen hand ge ut egen musik på ett eget bolag, Bird Notes, med denna form av musikaliska uttryck (kanske bara föregången av Sun Ra och hans Saturn Records?). Att som honom stå upp för sin egen konst på ett okuvat, kompromisslöst sätt… har få efterföljare i vår kultur. En jazz- anarkist? En avig revolutionär? Jag tror inte det… Bengt var framförallt sin egen… och sin egen musik trogen… med en stor dos kärlek och dedikation tog han sig an jazzhistorien på sitt alldeles egna sätt. Det personliga uttrycket i en opersonlig jazztid…

 

Den mest udda och samtidigt kanske den mest signifikativa utgåvan på hans Bird Notes är en 7” vinyl- ep som vi kan kalla ”When will the blues leave, med objuden gäst”. Denna lilla raritet i enbart 10 pressade exemplar speglar Bengts opportunistiska personlighet på ett alldeles förträffligt sätt. Inspelningen är gjord 1962 i det Nordströmska hemmet, där mikrofoner satts upp framför hemmastereon och där Ornette Colemans klassiska mästerverk ”Something Else!!!!” snurrar på skivspelaren.

Givetvis noterar den intresserade att just på originalomslaget av denna Contemporary LP sitter Ornette Coleman med en vit plastsax i sitt knä. Samma modell av märket Grafton som Bengt skulle komma att använda under en lång tid framöver.

Låten är den hårt svängande ”When will the blues leave”. Bengts ide´ var helt enkelt att spela med gruppen så fort som Ornette och Don hade gjort sitt. En form av tidig play-a-long? Bengt sätter helt enkelt på bandspelaren och sätter saxen till sina läppar så fort som rytmsektionen skall till att göra sina musikaliska insatser. Denna gång med en objuden gäst som ”solist”! Och nu utan konkurrens från Ornette och Don.

Det som gör det hela så fantastiskt är att denna sjutums vinyl innehåller hela 4 olika tagningar av denna fantastiska ide´!

Och på det sätt som Bengt genomför detta…

HELT MAKALÖST!

Med en otvungen iver låter han sina solo- insatser punktuera musiken. Små utbrott av melodiska explosioner. Aviga, bångstyriga och obekväma kommentarer av smått genialisk karaktär… jag är ett enda stort leende varje gång som jag lyssnar på detta!

 

Det är bara så vansinnigt befriande!

Ett sökande.

Ett brutalt självutlämnande sökande.

 

Frippe spelar med en oefterhärmlig timing på alla tagningarna. Kompet svänger… men Frippes eget spel svänger så att det SVARTNAR!

Detta är JAZZ för mig!

Motstånd och improvisation är ju, enligt min egen mening, vad det handlar om när det gäller jazzmusik.

Motstånd och improvisation.

Frippe var den bästa läraren.

 

Jag har mycket svårt att sitta still när jag hör detta, vill mest bara upp och ta några trippande Frippe steg.

Denna singel utan omslag och med enbart en vit label är JAZZ!

Den avslutande tagningen av Ornettes bluesiga tema spelas slutligen i typiskt ”Frippe-unisont” manér. Det blir inte bättre än så här. Bengt spelandes temat tillsammans med två av sina hjältar, Don Cherry och Ornette Coleman.

Att Bengt givetvis kniper det sista ordet är en självklarhet i sann Nordströmsk anda.

 

Nödvändighet

Motstånd

 

 

 

 

Mats Gustafsson, www.soundofmusic.nu 2007, Nya Upplagan 2010