new long interview
Oct.30, 2012
new interview. published oct 29th 2012.
SHARE THE MOMENT ———in “all about jazz” by John Sharpe— one of the most happening jazz mag´s.
see here:
http://www.allaboutjazz.com/php/article.php?id=43068&pg=1#.UJA0Vb-XXPA
new list vinyl trades
Oct.03, 2012
it is out NOW … the new list of vinyl TRADES!!!!
http://matsgus.com/discaholic_corner/?p=1642
some heavy titles…. some heavy music…..
incl the jukebox version of Coltrane´s Ascension , complete w jukebox stickers and all…. and an insane Brötzmann LP… and a VERY obscure swedish LP with 60´s free jazz & greek rhapsodies…. and and and…..
peace & fire //// mg & Discaholics Corner
BIRDS!
Oct.02, 2012
finnally… after all the years…. a dream came through….
and its name is BIRDS!
Av: Thomas Millroth
Först måste jag erkänna följande: för ett par år sedan arrangerade jag på bageriet KIN i Östra Vemmerlöv en mycket uppskattad konsert, som jag drömt om, där Raymond Strid spelade nerbantat slagverk och Mats Gustafsson sopransax. Önskekonsert. Brittiskt.
Här är nu herrarna tillsammans med en äkta britt, den diskret fåtonige gitarristen John Russell. Ibland närmast en ikonoklast. Han är här laddsladd till den energi som slagverkaren John Stevens skapade på Little Theatre i London. Det kan inte vara bättre. Det kan inte vara mer brittiskt. Musik med stiff upper lip. Våta tweedkavajer, busväder, elände men ändå total behärskning och inte ett uttryck för mycket, inte en oöverlagd gest. Det är nästan så man tänker på Johan Hakelius. Skämt åsido.
Russell är lika strålande i sin tvekan om att släppa loss toner som då jag hörde honom för mycket länge sedan som ung man med friformsträvan. Enstaka toner, som av misstag. Ljud från strängarna, han prövar några lågmälda figurer. En svirrande klunga ljud med distinkta knäppar på strängarna. Litet disträ, som om han glömde bort återhållsamheten. Strax pressar han ner ljuden, eller om det är Mats saxofon som käkar upp dem. Det där tuggande, gurglande, sprittande, strypta ljudet pratar så väl med Russell, som blir riktigt yster, gungar tonerna milt i ett oväntat anfall av eufori.
Det är sällan så här renskalad impro hörs numera. Den som har det mest i märgen är Raymond Strid. Dessa små ljud, plötsliga attacker, väl avsmakade klanger. Han är en gourmet också då han serverar de minsta rätterna, som här. Alltigenom ojämförbart spel av honom. Tillsammans med John Russell hörs hans nakna mästerlighet. Det hörs hur han trivs.
Det hörs också hur Mats slappnar av, lyssnar, njuter, då han spelar. Medan den litet oberäknelige Russell liksom ligger och lurar, för att rätt som det är nappa tag i minsta skärande tonen eller nypa någon av de andra herrarna i tonflödet, då det verkar närma sig melodi. Så gnider de tonerna mot varandra tills elektricitet uppstår, små gnistor yr. Det finns i slutet av det första stycket en ettrighet, som börjar med att Strid och Gustafsson tillrar ljud med varandra i ett lätt crescendo, och då passar Russel på att trassla in sig.
Musiken blir tät som en äkta tweedkavaj. Upplösningen på denna korta förtätning är ett litet längre inpass av John Russell, ett mästerverk med klart aforistiska kvaliteter. Särskilt då kamraterna ansluter. Gustafsson ristar slingor som i glas och Strid prickar med hela sin intuition in accenter, som styr musiken i en annan riktning. Vilset, sökande nya former att lösa upp. Då är varje ljud, varje enskild bit i flödet som en utsökt reflex av själva begreppet Musik, det som en gång var motivationen på Little Theatre, och som gjorde dessa musikers hållning så uttalat revolutionär. Allvaret, det frätande, krävande, moraliska. Sök minsta gemensamma nämnare för de kategorierna. Där finns en annan slags skönhet, en annan ordning om man så vill; dit tränger de sig. Samlar sig ivrigt kring instrumentens kärvaste vackraste mest levande ljud. Ibland litet stapplande, för tvivel är viktigt, se sig om, inte vara så tvärsäker.
Då en dryg halvtimme gått rinner allt ut i sanden för ett ögonblick och Russell bestämmer sig för att undersöka den plötsliga tystnaden, han ser ängeln som gick genom rummet på ryggen. Aktsammare musik finns knappt. Strax skapar trion de ljud som kanske kallas tystnad. Och via Gustafssons barytonsax mäts ljud och rum upp.
Russell gnider gitarren mot de andra, som om han gned med ett kattskinn på tiden, den tid som bor i hela hans erfarenhet. Och allt han valt och kryssat förbi. Plötsligt sprakar det diskret i musiken. Det känns som om de backar in i klangrummet, trevar och snurrar runt och blir litet yra. De manövrerar bort sina muskelminnen. Misstror sig själva, men inte varandra. Till slut är musiken tunnare än det nötta sidenfodret på insidan av tweeden. Tunna trådar sticker ut, stadgan är där i en anad form, men sakta brister allting, tills det inte finns något längre att hålla i. I det läget är Gustafssons barytonsaxofon kroppsvarm av innerlighet. Också de andra instrumenten känns taktila. De berör.
Så samlar de ihop sig till litet kärleksgnabb, låter det som, och så finns plötsligt inget mer att säga, och då tystnar de. Över 40 minuter har gått av ”The Earth As The Sun And The Ravens Are Watching” och jag har just varit med om ett av de märkligaste spåren av improviserad musik. Det är en utdragen väntan, där jag till sist inser att det jag väntat på just ägt rum.
Det avslutande stycket känns med sina dryga fyra minuter som en koncentrerad tvårading; en kortis med kraftiga konturer. Mästerlig exakt klangkänsla av Raymond Strid. För att inte tala om John Russell. Eller Mats Gustafsson, som släpper in några toners reverens att tråckla med. Ett stycke som känns kort som några sekunder, en ristning på baksidan av det första långa stycket – ett litet p.s., en fotnot, ett förtydligande – att så här kan man också spela
Jag spelade Birds om och om igen. Slutligen bestämde jag mig för att den inte är särskilt brittisk. Den har för länge sedan passerat den sortens kategoriseringar. Musik rätt och slätt. Ungefär som Bengt Nordström skulle ha tyckt. Eller Mats B: Shoot man! I de antikategoriernas rum rör sig denna trio. They do not come heavier than this!
Thomas Millroth, soundofmusic, oct 2012
short notice concert in stockholm
Oct.02, 2012
lol coxhill tribute!!!
THE JOY OF PARANOIA!!!
at STRAND friday oct 5th!!!
http://hornstullstrand.se/2012/10/mats-gustafsson-conny-charles-fatima-ornette/
FIRE & OREN — TONIGHT and onwards
Aug.29, 2012
http://hornstullstrand.se/2012/08/fire-oren-ambarchi/
TONIGHT!!! a RARE chance to see FIRE! & Oren Ambarchi at STRAND in Stockholm —- where it all started fr the trio!!!
FIRE @ home!!!
FIRE @ STRAND!!!
more activity coming up….. FIRE! Orchestra record… and tour ( jan 2013) … and masses of trio activity and guests….
but TONIGHT IS TONIGHT!!!!
TONIGHT!!!!
the cherry thing on bbc
Aug.01, 2012
THE CHERRY THING
the concert in london at Village Underground, july 15th, was recorded by BBC 3 and u can find it on line here:
http://www.bbc.co.uk/programmes/b01l8rg8
the tour is over for this time… a MASSIVE one month journey through the whole of Europa.
THANX everybody involved! it has been pure MAGIC!!!!
see you soon out there next time!
enjoy summer – enjoy music – enjoy art – enjoy life – enjoy vinyl – enjoy it ALL!
new reviews of TCT
Jun.22, 2012
Neneh Cherry & The Thing: The Cherry Thing
Neneh Cherry is a rare thing in popular music.
A woman who has appeared, from the outside at least, to control her own destiny and ploughed her own path whilst coming from a wildly eclectic and creative family. Mother Moki is a painter and textile artist, younger brother Eagle-Eye is a musician (Save Tomorrow is a brilliant record), stepsister Jan is a violinist, and stepbrother David Ornette Cherry is (and if you can’t guess what, with a name like that, there is no hope for you!) a jazz musician. Add in daughter Naima, a photographer, and stepson Marlon, from her marriage to music producer Cameron McVey, who fronts Mattafix, and here is a family seriously engaged with artistic endeavour.
But above all this looms the presence of Neneh’s own stepfather, the legendary jazz musician Don Cherry from whom Neneh took her name. Born in Sweden, the family moved to England, then New York before Neneh, at the age of 14, moved back to London. During this peripatetic period, Neneh would be exposed to a whole slew of incredible jazz musicians who would come by and jam with her stepdad; Ornette Coleman, Pharaoh Sanders, Hamid Drake were just a few she met. Now back in London, Neneh fell into the company of Tessa Pollitt of the Slits. This friendship would eventually lead to Neneh joining the post-punk free-jazz group Rip Rig + Panic which provides a clue to how her musical journey would eventually lead to the collaboration with the Thing.
First though, Neneh would become recognised as one of the foremost female artists of her generation, namely through the release of “Buffalo Stance” and then her trip-hop work with Massive Attack and the monster “7 Seconds” a collaboration with Youssou N’Dour.
After a period with CirKus, a family affair featuring Neneh, Cameron and daughter Tyson, she moved back to her homeland of Sweden and it is here that Neneh has completed her circle with the release of The Cherry Thing.
The Thing (one Swede and two Norwegians) formed in Sweden and are a free jazz trio, named after a Don Cherry track, and who openly state the influence of the great man on their music. Made up of Mats Gustafsson (sax), Ingebrigt Haker Flaten (double bass) and Paal Nilssen-Love (drums), the Thing have attracted rave reviews not only for their skill and improvisation with jazz songs, but for their interpretations of popular music from the likes of the White Strips, PJ Harvey and collaborations with musicians like Thurston Moore. Such is the dovetailing and connections of both Neneh and the Thing, it is hard to believe that this collaboration isn’t some sort of contrived marriage of convenience engineered by a scheming music exec.
The fact is, it is simply one of life’s great comings together. You can feel the connection between the singer and the musicians in the music—a selection of covers by bands as diverse as Suicide, the Stooges, MF Doom, Ornette Coleman and of course Don Cherry himself—each discordant sound (and I include the vocals here), sometimes crashing off each other as in the Stooges “Dirt” other times in such glorious harmony it takes your breath away as with MF Doom’s “Accordian”.
The album opens with Flaten’s thumping double bass (a definite sample in waiting) on the Cherry written “Cashback” in which her vocal delivery is stunning, a controlled anger which owes more to punk than jazz, over which come the thrashing drums and the wailing sax. I’m completely thrown, my musical reference points all over the place. This is followed by an eight-minute reworking of Suicide’s “Dream Baby Dream”, which replaces the synths with sax and is rendered as a smoky Billie Holiday jazz number. Cherry’s vocals brings such a warmth when compared to Vega’s almost clinical reading of the original. This is an inspired song choice and I can imagine it being played in clubs and bars of all musical persuasions. Simply awesome.
“Too Tough to Die” is arguably the albums most straightforward song inso much as it sounds like a collaboration between a trip-hop artist (it’s written by Martina Topley-Bird) and a jazz band. With the drums and double bass holding a steady rhythm against a trip-hop vocal delivery, albeit with some sort of amazing flutter type singing thing going on, against the off kilter, aggressive sax of Gustafsson.
Gustafsson’s own composition, “Sudden Moment” clearly belongs in contemporary jazz circles, the playing, free form but cohesive is supported by Cherry’s vocals which sit on top of, rather than within, the music as he cuts loose with a sax solo.
MF Doom’s “Accordion” is a threatening brooding, creepy film nourish interpretation, with Cherry’s vocals leaving the listener hoping he or she doesn’t meet her in a dark alley, there is no doubt who would come off worse.
Neneh’s reading of Don Cherry’s “Golden Heart” is flecked with middle eastern sounds and a hidden, almost distorted vocal performance before the refrain “Golden heart / Golden heart / Golden heart” is repeated at the end of the song and her voice sounds happy, like Minnie Ripperton. Is this some sort of catharsis for her?
The Stooges “Dirt” brings the ambience right back low and dirty. From the vocal delivery to the dirty dirty sound of the sax, this is sex, not sax, jazz and you can imagine Iggy being very happy with this scenario.
The Cherry Thing is a marvellous album. This is not some sort of vanity project or nostalgia trip. Neneh Cherry remains a vital presence in popular music judging by this release. Going back to those early days of Rip Rig + Panic and the years of living with, and listening to, her step dad and his mates (what a collection of mates!) is now paying dividends with this collaboration with the majestic, innovative and forward thinking The Thing who it is hoped many more people will now go and seek out.
Some things are meant to be. This is one of them. This is vital. This ain’t no Buffalo Stance!
Rating:
THE CHERRY THING IS OUT!
Jun.20, 2012
THE CHERRY THING ALBUM IS OUT!
officially released on planet earth as of today!
and reviews and comments are comin in, it has been some wild days…
after finishing a US tour w JOE MCPHEE —- we now cant wait to get on the road with THE CHERRY THING!!!
http://www.smalltownsupersound.com/
PRESS:
“possessed of a fleeting magic” (8,0 Pitchfork)
“Let Neneh’s gloved, sensuous voice stroke your knitted brow” (8/10, NME)
“The Cherry Thing is quite a brilliant combination, with its creepy, freaky sound” (4/5, MOJO)
“A peerless left-field masterpiece” (9/10, Clash Magazine)
“One of a kind” (10/10, Vice Magazine UK, Album Of The Month)
“A strangely enjoyable and admirable record” (The Wire)
“The Cherry Thing is really good” (Stereogum, Album Of The Week)
“a sweet idea rendered with monstrous intensity” (New York Times)
“shivering charm” (4/5, The Independent)
“Lean, funky, sensual” (4/5, Daily Mirror)
“a masterclass in controlled chaos” (The Observer)
“Cherry sounds sushi raw” (The Sunday Times)
“The Cherry Thing is more than just a welcome return – it’s an essential album” (BBC)
“a dream come true” (The Quietus)
Sweden/Norway:
“The Cherry Thing låter ikke som noe annet du kommer til å ramle over i år – eller de neste” (6/6 NRK Lydverket)
“rått som sushi” (5/6, VG)
“Rått parti med rått resultat” (5/6, Dagbladet)
“Tala om svensk jazz stadd i utveckling, befriad från akademiskt tvång, inspirerad, djärv, vital” (6/6 Svenska Dagbladet)
“Ett möte för evigheten” (9/10, Sonic Magazine)
“Neneh Cherry själv låter förlöst, frisläppt, oövervinnerlig. Som en buffalo på en äng i Skåne.” (4/5, Jan Gradvall, Dagens Industri)
amazing Barry Guy LP project
Jun.18, 2012
LIMITED EDITION (112 LPs) of
STATEMENTS V-XI , BARRY GUY, solo bass
This is an offer presented by Maya Recordings via Matsgus/ DC Corner —- and we TELL YOU : this is an offer that will not come back…. and first comes first served…
if YOU are interested in contemporary ART and improvised music — this is your chance!!!!
this project has been preparing for 17 years… and is launched NOW!!!
an unbelievable offer!!!! completely KILLIN!!!!!!
see details here:
http://matsgus.com/discaholic_corner/?category_name=news
Discaholic Corner
