Av: Thomas Millroth

Först måste jag erkänna följande: för ett par år sedan arrangerade jag på bageriet KIN i Östra Vemmerlöv en mycket uppskattad konsert, som jag drömt om, där Raymond Strid spelade nerbantat slagverk och Mats Gustafsson sopransax. Önskekonsert. Brittiskt.

Här är nu herrarna tillsammans med en äkta britt, den diskret fåtonige gitarristen John Russell. Ibland närmast en ikonoklast. Han är här laddsladd till den energi som slagverkaren John Stevens skapade på Little Theatre i London. Det kan inte vara bättre. Det kan inte vara mer brittiskt. Musik med stiff upper lip. Våta tweedkavajer, busväder, elände men ändå total behärskning och inte ett uttryck för mycket, inte en oöverlagd gest. Det är nästan så man tänker på Johan Hakelius. Skämt åsido.

Russell är lika strålande i sin tvekan om att släppa loss toner som då jag hörde honom för mycket länge sedan som ung man med friformsträvan. Enstaka toner, som av misstag. Ljud från strängarna, han prövar några lågmälda figurer. En svirrande klunga ljud med distinkta knäppar på strängarna. Litet disträ, som om han glömde bort återhållsamheten. Strax pressar han ner ljuden, eller om det är Mats saxofon som käkar upp dem. Det där tuggande, gurglande, sprittande, strypta ljudet pratar så väl med Russell, som blir riktigt yster, gungar tonerna milt i ett oväntat anfall av eufori.

Det är sällan så här renskalad impro hörs numera. Den som har det mest i märgen är Raymond Strid. Dessa små ljud, plötsliga attacker, väl avsmakade klanger. Han är en gourmet också då han serverar de minsta rätterna, som här. Alltigenom ojämförbart spel av honom. Tillsammans med John Russell hörs hans nakna mästerlighet. Det hörs hur han trivs.

Det hörs också hur Mats slappnar av, lyssnar, njuter, då han spelar. Medan den litet oberäknelige Russell liksom ligger och lurar, för att rätt som det är nappa tag i minsta skärande tonen eller nypa någon av de andra herrarna i tonflödet, då det verkar närma sig melodi. Så gnider de tonerna mot varandra tills elektricitet uppstår, små gnistor yr. Det finns i slutet av det första stycket en ettrighet, som börjar med att Strid och Gustafsson tillrar ljud med varandra i ett lätt crescendo, och då passar Russel på att trassla in sig.

Musiken blir tät som en äkta tweedkavaj. Upplösningen på denna korta förtätning är ett litet längre inpass av John Russell, ett mästerverk med klart aforistiska kvaliteter. Särskilt då kamraterna ansluter. Gustafsson ristar slingor som i glas och Strid prickar med hela sin intuition in accenter, som styr musiken i en annan riktning. Vilset, sökande nya former att lösa upp. Då är varje ljud, varje enskild bit i flödet som en utsökt reflex av själva begreppet Musik, det som en gång var motivationen på Little Theatre, och som gjorde dessa musikers hållning så uttalat revolutionär. Allvaret, det frätande, krävande, moraliska. Sök minsta gemensamma nämnare för de kategorierna. Där finns en annan slags skönhet, en annan ordning om man så vill; dit tränger de sig. Samlar sig ivrigt kring instrumentens kärvaste vackraste mest levande ljud. Ibland litet stapplande, för tvivel är viktigt, se sig om, inte vara så tvärsäker.

Då en dryg halvtimme gått rinner allt ut i sanden för ett ögonblick och Russell bestämmer sig för att undersöka den plötsliga tystnaden, han ser ängeln som gick genom rummet på ryggen. Aktsammare musik finns knappt. Strax skapar trion de ljud som kanske kallas tystnad. Och via Gustafssons barytonsax mäts ljud och rum upp.

Russell gnider gitarren mot de andra, som om han gned med ett kattskinn på tiden, den tid som bor i hela hans erfarenhet. Och allt han valt och kryssat förbi. Plötsligt sprakar det diskret i musiken. Det känns som om de backar in i klangrummet, trevar och snurrar runt och blir litet yra. De manövrerar bort sina muskelminnen. Misstror sig själva, men inte varandra. Till slut är musiken tunnare än det nötta sidenfodret på insidan av tweeden. Tunna trådar sticker ut, stadgan är där i en anad form, men sakta brister allting, tills det inte finns något längre att hålla i. I det läget är Gustafssons barytonsaxofon kroppsvarm av innerlighet. Också de andra instrumenten känns taktila. De berör.

Så samlar de ihop sig till litet kärleksgnabb, låter det som, och så finns plötsligt inget mer att säga, och då tystnar de. Över 40 minuter har gått av ”The Earth As The Sun And The Ravens Are Watching” och jag har just varit med om ett av de märkligaste spåren av improviserad musik. Det är en utdragen väntan, där jag till sist inser att det jag väntat på just ägt rum.

Det avslutande stycket känns med sina dryga fyra minuter som en koncentrerad tvårading; en kortis med kraftiga konturer. Mästerlig exakt klangkänsla av Raymond Strid. För att inte tala om John Russell. Eller Mats Gustafsson, som släpper in några toners reverens att tråckla med. Ett stycke som känns kort som några sekunder, en ristning på baksidan av det första långa stycket – ett litet p.s., en fotnot, ett förtydligande – att så här kan man också spela

Jag spelade Birds om och om igen. Slutligen bestämde jag mig för att den inte är särskilt brittisk. Den har för länge sedan passerat den sortens kategoriseringar. Musik rätt och slätt. Ungefär som Bengt Nordström skulle ha tyckt. Eller Mats B: Shoot man! I de antikategoriernas rum rör sig denna trio. They do not come heavier than this!

Thomas Millroth, soundofmusic, oct 2012

http://www.soundofmusic.nu/