VAX DAX 11

 

 

 

Swedish jazz. Svensk jazz.

Hur ligger den egentligen till i och ur ett Internationellt perspektiv? Hur ses den på? Och hur opartiska är vi när vi bedömer oss själva gentemot jazzmusik i andra länder i allmänhet och framförallt med USA i synnerhet?

Svåra frågor (?). Självinsikter, okunskaper, förfördelande, patriotismer och andra mekanismer i rörelse. Men pinsamt nog, så agerar många (skribenter) enligt ett förhärligande chauvinistiskt perspektiv, där betyg på svensk jazz har en helt egen skala och egentligen får oproportionerligt höga bedömningar, i somliga fall rent pinsamt höga. Värdekriterierna verkar vara, i många fall, helt uppåt väggarna. Det är som en omvänd jantelag av någon outgrundlig anledning. Varför? Jazzkritiken i sig själv kan vi återvända till… den finns mycket att orda om ur ett musikerperspektiv såväl som från andra vinklar. Min huvudtes förblir dock att svenska recensioner är ytterst mjäkiga och åsikterna är väldigt allmänt hållna. Förutom då denna positivistiska slagsida åt det ”svenska”… Men var är alla starkt negativa och/ eller starkt positiva åsikter? Har de helt försvunnit i vår överfiltrerade värld? Jag saknar Ingemar Glanzelius. Det är en sak att ge medelmåttlig svensk jazz 4 stjärnor, men att inte ens vara entusiastisk???  En 4 i betyg betyder väl att musiken är mycket bra? Våga såga – våga hylla!

Men ok… utländska jazzintresserade kanske inte tar del av dessa nutida recensioner, då de är skrivna på svenska? Men pass upp, “google translate” och andra översättningsverktyg gör nu att våra pinsamheter kan betraktas under lupp!

Det är ju i all välmening vi gör detta. Vi vill den svenska jazzen väl. Men… varför på detta sätt? Om någon nyväckt/ nyfrälst jazzintresserad jämför en svensk jazzplatta med en internationell dito, så må ju eventuellt förvirring uppstå över det kvalitativa! Eller? Är er ödmjuke krönikör ute och cyklar nu igen?

Observera att vi ropar ej efter jazzpolis här. Vi vill ju bara att musik, om den nu skall betygsättas, skall värderas efter samma premisser. Eller hur?

Vad vi säkert vet, med historiens perspektivgaranti, är att svensk jazz faktiskt har stått sig oförskämt bra. Förr.  Dåtida svenska ikoner såsom Lars Gullin, Börje Fredriksson, Jan Johansson, Per Henrik Wallin, Monica Z, Berndt Egerbladh och andra fortfarande aktiva som Bernt Rosengren och Georg Riedel, samt nutida ikoner såsom Esbjörn Svensson, Raymond Strid, Jonas Kullhammar, Goran Kajfes och Fredrik Ljungkvist. De har alla satt avtryck på den Internationella scenen, på det ena eller andra sättet. Men helt klart… definitiva avtryck. Detta är en objektiv sanning.  Sverige är faktiskt ett av väldigt få länder som verkligen satt sin prägel på vår älskade globala jazzmusik, ur ett större perspektiv. Vi anser, om vi skall hårddra det hela, att egentligen kanske det är bara England, Tyskland, Frankrike och då Sverige, i Europa, som bidragit med både spets och bredd, historiskt sett. Även om nu både Finländska, Danska och Norska medborgare nu kanske skriker högt. Dessa båda länder har ju mer bidragit med enstaka spetsar såsom t.ex. Edward Vesala och Juhani Aaltonen, John Tchicai och Svend Asmussen, respektive Jan Garbarek, Karin Krog och Bjarne Nerem. Sverige har trots allt haft en bredd som saknar motstycke i norra Europa.

Att inom ramen för denna krönika ge exempel och namnge det motsatta, alltså svenska musiker som bara habilt och efterapande försökt spela jazz… är oss motbjudande. Herregud, vad tanker ni, kära läsare??? Folk kan ju faktiskt ta illa upp! Och de är tyvärr ganska många till antalet…

Men faktum kvarstår. Bedömningen, betygen på de medelmåttiga svenska jazzvaxen är lite lätt felkalibrerade.

Fortsätt gärna läsa kära Ni, snart kommer vi till själva navet I krönikan. En ovanlig och fantastisk jazzvinyl. Om ni tycker att undertecknad verkligen är ute och cyklar eller måhända åker skidor utan fästvalla… Skriv oss gärna en rad. Det är inom ramen för denna eminenta jazztidskrift att debatten förs öppet.

Många välmenande projekt har gjorts för den svenska jazzen, Internationellt under åren. I USA, England, Sydafrika och egentligen mest överallt i världen. De flesta har dock stupat kvalitetsmässigt, då ryggkliandet har nått löjeväckande proportioner. Utan hjälp av ett öga utifrån, så står sig den svenska jazzen idag, rätt illa.

Vi binder oss ris över både korsryggar och näsryggar.

Det personliga uttrycket, språket… måste prioriteras i högre grad. Det är ju vad som gav de namngivna ovan, deras roller såväl musikaliskt såsom historiskt. Epigoneriets fördummande effekter må stävjas. Såväl inom jazzpressens domäner såsom hos arrangörer och institutioner. Som sagt, vi vill icke ta jazzpolisens smakdominerande roll här… utan vi vill bara skapa ett rimligt perspektiv och en objektiv syn på det hela.

Men det finns dock en del riktigt underbara och charmerande försök att lansera den svenska jazzen, utanför det institutionella förhärligandets förtecken. Nu snackar vi försök där eldsjälar satsat friskt och fullt ut, därför att de verkligen trott på musikens kraft och kvalitet. “Doers” som de säger “over there”.  Det finns, tack och lov, mängder av exempel på detta.

Ett av de mest underbara är Ove Slöör och Kjell Samuelssons etikett ”JET”, som existerade en kort stund på 60- talet. Svensk musik förpackades och skickades med turister till utlandet.

Bl.a. så gjordes en EP med starkt jazzintresse. Överblivna tagningar från den numera klassiska ”Bombastica” sessionen 1960, med Bernt Rosengren, Lars Werner, Tobbe Hultkrantz och Sune Spångberg. I en udda förpackningskostym, i gul och blå klangfärg, gavs musiken ut. I starkt förkortade versioner, blandat med mer traditionell svensk musik av folklig härkomst, förtjänstfullt applicerat av Gert Palmkrantz. Lättviktiga stycken arrangerade av pseudonymen W.de Mar (Samuelsson). Men Werner- Rosengren- kvartettens musik är stark. Fantastiskt fin, balanserad och kreativ jazz, enligt eder utsände. Pianospelets flytande stringens, tenorens varma klangkärna, kontrabasens navigering och trumspelets dansande lätthet. Allt bidrar till en musik som har ett starkt personligt anslag och uttryck. Vi sätter just Bombastica plattan som en av de främsta Svenska jazzvaxen någonsin! Köp den. På vinyl. På LP. Originalet går faktiskt fortfarande att hitta i bra skick till en oförskämt undervärderad nivå, såväl på nätet som i butik.

Men denna sagda EP är dessvärre mycket svår att uppbringa. Helt sjukt ovanlig. Men vacker. Luktar gott. Känns bra. Och den är gjord på BLÅ VINYL!!!

Lugn nu bara… det finns en CD utgåva (ack… detta kortlivade format…) på normgivande svenska etiketten Dragon, med både den klassiska Bombastica- plattan, som ursprungligen gav ut på amerikanska etiketten Jazzland, samt dessa 6 spår, i full längd.

Happysounds.

Happysounds in Sweden.

Svensk jazz.

Jets uppmaningar till köparen av denna singel är fantastiska:

”Calling all tourists! Here is your souvenir from Sweden with alltime musical memories. After taking your ”Jet” home you are sure to enjoy these ”HAPPYSOUNDS” of Scandinavia”

För övrigt fanns starka svenska jazzkopplingar i orkestern HAPPYSOUNDS som förekommer på en del andra av Jets utgåvor. Ensemblen bestod av Charlie Norman på spikpiano, Roffe Berg och Rune Gustafsson på div. gitarrer. Nils-Bertil Dahlander på trummor och Hasse Burman på bas.

Svensk jazz är bra!

Happysounds.

Happy sounds!

Jag blir glad.

Svensk jazz ÄR bra. Både då och nu.

//: Bara… inte… tyvärr… kanske… om inte… utifallatt… möjligtvis… dock… för lagom… eller? ://

 

Mats Gustafsson, Nickelsdorf feb 2014.

 

 

 

 

HAPPPYSOUNDS IN SWEDEN             JET EP 02

VAXDAX 10

Välkomna tillbaks till ännu en utav svarvade spår i vinyl dominerad krönika.

Färg. Vi behöver färg. För tillvaron i allmänhet och vad anbelangar vinylrelaterad verksamhet i synnerhet. VAXDAX vill gärna betrakta denna parameter ur några olika perspektiv.

Vinylens färg är ju som bekant en icke helt oviktig detalj vad gäller den tillfredställande faktorn och helhetsintrycket för en discaholik och hans/hennes möjligheter till välmående och till vidare utveckling av djupare förståelse för vinylsamlandets kvaliteter och hemligheter.

Svart, vit, transparent, röd, grön, marmorerad, splatter… färgvariationerna och möjligheterna är oändliga. Det existerar ju en allmän uppfattning och sanning att den svarta vinylen låter bäst. Färgen är ju en parameter som har betydelse för upplevelsen av varje specifik vinyl. Och aspekten av vilken färg som låter bäst, har sedan vinylens tillblivelse dominerat diskussionen. Det existerar redan från början en uppsjö av olika färgvariationer, men svart har dominerat. VAXDAX går dock igång väldeliga på många av de vackert röda pressningar som t.ex. Fantasy Records producerade på 50 – talet, med bl.a. de grovt förbisedda vaxen med Sandole Brothers och John LaPortas projekt. För att inte tala om de vackert svagt genomskinligt röda pressningarna som American Music gjorde med bl.a. Bunk Johnson och George Lewis i tiotums format.

Vi vill i denna krönika ta död på just myten av att den svarta vinylen skulle låta bäst. Det är ju inte sant. Vi kan ju icke låta bli att sticka ut tonarmen och hävda att – så här ligger det till, kära medberoende bröder och systrar:

Vad som låter bäst är den transparenta vinylen. Det är nämligen ursprungsstadiet för vinylen. Sedan färgas vinylen. Svart eller annan färg. Det må vara egalt.

Vi har diskuterat detta fenomen med branschfolk, där framförallt ljudgurun Steve Albini på Electrical Audio i Chicago har fått oss att förstå mekanismerna bakom det hela, vad gäller ljudöverföringens kvalitet i de av oss älskade spåren av olikfärgade vinyler, månde vara i stereo eller i mono. Detta är ju för övrigt en annan debatt som ni trodde var död sedan länge, men som vi gärna sätter stiftet på senare: vad låter bättre – Stereo eller Mono?  Vi vill gärna hävda att man med en schysst mononål kan slå världen med häpnad, för att apostrofera Joakim Pirinens Socker- Conny!

Albini är ju inte direkt känd för många jazzproduktioner genom åren, hans storhet har snarare bevisats genom plattor med t.ex. PJ Harvey, Nirvana, The Stooges, Shellac och The EX.  Två av hans produktioner som kan tänkas liknas vid jazz har varit The Things ”Bag It” och en produktion med ljudterroristerna Borbetomagus.  Men Albinis expertis är ovedersäglig. Det är nämligen så att om presseriet verkligen rengör maskinerier ordentligt och minutiöst och på så sätt eliminerar alla gamla pressrester, utav olika färger, så kommer den rena transparenta vinylen att låta bäst.

Oförorenad av färg får just denna vinyl den klart den bästa återgivningen av den pressade musiken. Precision och renlighet, likt högvärdig matlagning.

Sedan är det ju en annan historia vad gäller känslan av upplevelsen. The feel. The vibe.

En 180 grams svart vinyl känns alltid bra. En 220 grams vit vinyl får mitt DNA att lätt omfördelas. Tjockleken, liksom storleken kan ju också- som bekant- diskuteras…

Och lite knaster har ju inte gjort någon människa/ discaholik ledsen…

Problemet, för de som verkligen bryr sig om störande knaster, är att dessa presseriverktyg aldrig rengörs ordentligt och därför låter som oftast just transparent vinyl sämst… ironiskt nog! Så med dåligt rengjorda maskiner låter egentligen den svarta vinylen bäst. Tillbaks till ruta noll.

En annan aspekt av färg är självfallet olikfärgade omslag av samma skivutgivning.

Det finns några skivor i VAXDAX´s av samlande distorderade värld som verkligen är värda att leta efter, att hitta alla, ALLA, varianter av.

Det är framförallt två vinyler med vår husgud Albert Ayler. ”Bells” och den kanske mest epokgörande frijazzskivan någonsin: ”Spiritual Unity”. Båda album är klassiker som gavs ut i mitten av 60 – talet av det essentiella och banbrytande amerikanska bolaget ESP och dess grundare Bernard Stollman.

Med albumtexter på det universella språket Esperanto och uppmaningar till ”unity” och ”freedom”. Stora, allmängiltiga mål under ett mycket kreativt årtionde av politisk och ideologisk turbulens, engagemang och ambition.

”Bells” är ett monster, både vad gäller det musikaliska innehållet, men i lika stor del för det spektakulära omslagskonceptet! Musiken är utgiven på bara en sida av den transparenta (!) vinylen. Den andra sidan är ett mycket vackert vitt, eller rött,  screentryck av ordet ”Bells”. Vad som gör designen riktigt spektakulär är att detta album finns i massor av variationer. Med omslaget också screentryckt i alternativt svart eller vit bakgrund, men även i andra färger! Detta i kombination med att även vinylen finns i andra färger än transparent, t.ex. gult eller violett. Något för komplettisten att jobba på! Observera att det existerar en förpress av detta album där silkscreentrycket är gjort på en silver eller bronsfolie! Mycket vackert.

”Spiritual Unity” är plattan som vände på jazzsteken. Revolutionen. Det album som först på riktigt kom att lösa upp de musikaliska rollerna i en konventionell sättning. Trion. Albert Ayler. Gary Peacock. Sunny Murray.

Där trummorna ej håller tempi eller regelrätta perioder. Där flöde, form och energi har större värden. Där accenter och pausering tar över från regelrätt tidshållande. Basen blir det drivande elementet. Det nav var runt musiken lever. Saxen går rakt på emotionerna. Utan filter. En direkt drabbande musik som ej går att värja sig ifrån. En musik som lever i nuet. Som delar nuet. Ord kan på intet sätt illustrera denna musiks värden och gestalt. Musiken blir ett tillstånd. Som är fortsatt giltigt. Som förändrade jazzens riktning för alltid och även dess funktion. Från underhållning till nödvändighet. VAXDAX sätter detta album högst.

Är det då inte underbart att även denna platta finns i olika färgversioner? Det klassiskt vita omslaget med en svart stilistisk figur kramandes en saxofon, samt den inverterade varianten, med svart bakgrund och en vit figur. Vinylen finns bara i svart. MEN det finns en alternativ pressning (!!!), där låten ”Spirits” finns i en annan version än på originalet.

Kom ihåg var ni läste om detta först!

Originalet kommer med omslaget i silkscreen tryck, i ett antal olika färgvarianter, rostrött, brunaktigt eller svart. Med ett himmelskt vackert designat häfte med texter av poeten Paul Haines instoppat i konvolutet.

Men… inte nog med det. Den heliga graalen är förpressen av denna klassikers klassiker.

Ett silkscreen tryck på ockrafärgad bakgrund med albumet numrerat av Ayler själv. Det existerar väldigt få exemplar av denna förstudie…

Ett album att dö för.

Färg. Vi behöver färg.

Vilken är din favoritfärg?

 

Mats Gustafsson

 

VAXDAX 9

 

Sun Ra – Super Blonde

Dags igen för en sjutummare. En sju tums vinylsingel. En Ep. En singel. 17, 78 cm.

Kärt barn har ju många namn.
Vi finner ju detta format tämligen ultimat. Som tidigare belysts i denna av ovanliga vinyler dominerade krönika.

Lagom mycket musik tidsmässigt och sedan när skivsidan är avnjuten, är du ”tvingad” till ett aktivt val. Vända på skiten, välja en ny sjutummare eller göra något bättre av din tid. Samt icke minst: icke förringa den motion man får av att jogga fram till skivspelaren och uträtta sitt värv.

Denna gång presenterar vi en av de mest legendariska singlarna inom jazzen. Den första utgåvan på Saturn Records (El Saturn, Saturn Research), Sun Ra´s epokgörande egna bolag. Ett av de första kända DIY- bolagen (”do it yourself”) inom musik i allmänhet och jazz i synnerhet. En mycket intressant aspekt av detta bolag, som först huserade i Chicago. The Windy City. En musiker som ger ut helt egen musik, med helt egen distribution (postorder, samt försäljning direkt på konserterna) och kontrollerande av alla led i produktionen, var på denna tid, något helt nytt och radikalt. Inom jazzmusiken är den enda verkliga parallell vi kan finna under denna tid, Charlie Mingus och Max Roachs Debut Records.

Det existerar många myter om Sun Ra, eller Herman (Sonny) Blount som denna mycket karismatiske pianist, arrangör och bandledare hette, under den tid han vandrade på jorden, enligt egen utsago teleporterad från Saturnus. Många av myterna är sanna… En del andra… är väldigt mycket… just… myter…

När Saturn Records etablerades i Chicago, 1956, i samband med att Sun Ra´s klassiska Arkestra för första gången framträdde offentligt, var det i samarbete mellan Sun Ra och hans agent och producent Aalton Abraham. Efter att ha jobbat som arrangör för Fletcher Henderson samt som ackompanjatör till diverse lokala Doo Wop grupper i Chicago, var nu steget moget för Sonny för en mer radikal musik i en rätt spektakulär uppsättning.

Med mängder av, av mysticism präglad, symbolik och med element av svart magi, astrologi och egyptisk visdom sattes verksamheten igång, Poesiböcker, pamfletter, utomjordiska kostymer, film experiment, workshops, social verksamhet och samarbeten med lokala konstnärer och dansare, bidrog allt till en unik och tämligen extrem estetik. Det självklara fokuset i El Saturns verksamhet kom givetvis att bli på musiken och den utgivning som drogs igång just 1956 med utgivningen av denna Heliga Graal med Sun Ra och hans Arkestra: Super Blonde, Saturn Z 1111. En annan initial singel med namnet ”Saturn” lär existera… men mytbildningen runt detta objekt är… monumental! Super Blonde gjordes i en ytterst begränsad upplaga. Ingen vet exakt hur många ex som gjordes initialt. Men under en lång period fanns bara ett(!) känt exemplar av denna singel, i den Schweiziska samlaren Otto Flöcklingers ägo.

Vi gissar att den maximalt gjordes i 20 exemplar… men kanske så lite som bara 10 exemplar! Det existerar, vad vi vet, 6 kända exemplar i världen just nu. Tre i Chicago, ett i New York, ett i Nickelsdorf och ett i Tidaholm (!).

 

Musiken är förresten absolut fantastisk. Med A-sidans intrikata Super Blonde och Soft Talk på B – sidan, utgör denna singel ett fantastiskt dokument och exempel på den jazzmusik som utgjort en så stor del av Herman Blounts liv och även den musik som skulle forma (och formas av) Sun Ra (Le Sony Ra) senare. Arrangemanget är fint balanserat med lite lätt skruvade klangfärger, men väldigt jazzigt, jordnära spel och ett grymt, lätt och luftigt, sväng av den grovt underskattade trummisen Robert Barry (som gick bort bara för några år sedan, aktiv som få – framförallt på den lokala scenen i Chicago med namn som Ken Vandermark och Rob Mazurek). Solistinsatserna är vassare än ett rakblad i motljus. Pat Patrick och John Gilmore levererar saxsolon som är fulla av melodisk och harmonisk skönhet och fantasi. De kom att stanna i Arkestran hela deras liv. En lojalitet som måste sakna motstycke i moderna jazzhistoria! Trombonisten Julian Priester bidrar med en solistisk timing och frenesi som tydligt bevisar vilken underskattad och fantasifull trombonist han var.

Sun Ra står med båda fötterna fast i en historiskt förankrad jazztradition, men embryot är fött. Något NYTT är på gång. Något som kommer att omforma den jazzhistoria vi känner. En utomjordisk jazz? En (o)balanserad flört med egyptisk framtidsmusik?

Det är bara vanvettigt intressant och fortfarande högst giltig och inspirerande att höra början till vad som komma skall. Friktionen i arrangemangen och det solistiska arbetet är unikt. En makalös musik. Faktum är att vi finner denna tidiga inkarnation av Arkestrans musik, den kanske mest intressanta. Just övergångsperioder är ju vad som vi på Vaxdax tycker är som mest intressant i jazzmusikens utveckling.

Innan definierandet är färdigt. När formulerandet fortfarande är som mest kreativt och levande. Innan frijazzen är fri. Då friktionen, motståndet och problematiken är som störst.

Hur kom du Vaxdax krönikör över sitt exemplar av denna makalösa raritet?

(… och var inte oroliga… Kära Ni, musiken finns återutgiven på LP och CD, oftast under albumtiteln SuperSonic Jazz. Musiken, är tackochlov, tillgänglig! – Och håll i hatten kära vänner o medberoende – det kommer, enligt mycket tillförlitliga källor, en återutgivning/faksimil av denna fantastiska raritet i sjutums format under 2014!!! ).

 

Eder Vaxdax krönikör var på, ett av otaliga, besök i Chicago under sent 90 – tal – på jakt efter musikaliska ut- och invecklingar samt självfallet på jakt efter ovanliga vinyler!

Vi bodde självfallet i skivrummet till vår högt värderade kollega ”Vinylfreak” (Downbeats motsvarighet till Vaxdax, numera sorgligt lagd i malpåse), drömmandes om vinyler med kropp o själ på gripbart avstånd till bl.a. en monumental samling Sun Ra vinyler!

Efter en frukost, ackompanjerad av Doo Wop musik på kökets egna portabla skivspelare, så ringer telefonen. En ”junkdealer” från ”southside” av Chicago hade hittat ett en samling med musikrelaterade ting. Vinylfreak hade och har uppgjort med en mängd ”skrothandlare” i Chicago att alltid höra av sig om något dödsbo, eller större avyttrande i övrigt innehöll skivor, instrument eller annat som skulle kunna tänkas vara av musikaliskt intresse.

Chicago jäser av musikalisk historia och väldigt mycket lät sig förtjänstfullt överföras till spår i vinyler, som ju alla vet.

Det gjordes upp om en tid att titta på en flyttlåda med exempel på vad denna samling innehöll. Senare samma eftermiddag satt vi oss i Vinylfreaks, av kassetter och vinyl, belamrade bil och styrde kosan till vår kontakt. Efter en snabb parkering, går vi in på en innergård och ser redan på avstånd flyttlådan i ett garage. Högst upp i lådan kan vi redan nu skymta, en trave med vinylsinglar. Ett gott omen.

Vi tittar igenom en handfull saker i lådan. Alarmklockan tjuter, varningsflaggan vinkar frenetiskt, hela situationen skriker JACKPOT, BULLS EYE och YIPPIEKAHYEY! Vad vi kan se är en handfull singlar i perfekt skick med Saturn Records egen Julskiva ”It´s christmas time!” Med the Sun Ra Arkestra och en lokal sånggrupp. En platta som det bara har ryktats om, som bara den är värd en egen vinylkrönika. Och inte bara ett exemplar… En hög!

Och böcker med texter om svart magi, egyptologi, astronomi. Ett par märkliga stråkinstrument. Och mer vinyler…

För en (två) discaholic(s) är detta något som inte sker många gånger i livet. Vi ville skrika. Vi ville dansa. Vi ville lägga oss på marken och vråla rakt ut!

Men vi måste hålla masken. Det är svårt. Mycket svårt.

Behärskning och självkontroll är något som inte vanligen kännetecknar en discaholic.

Vad vi har snubblat på är alltså en del av producenten Aalton Abraham samling. Han har nyligen gått bort får vi veta och nu vill familjen snabbt göra sig av med hela bohaget.

Vi kan INTE tro att det är sant!

Jag bläddrar i en hög med singlar. Där ligger den, i ett enkelt brunt pappersomslag.

Där ligger den. Den heliga graalen för alla Sun Ra galningar runt jorden och runt i det universum som kretsar runt Saturnus och dess månar. Super Blonde. S.U.P.E.R.B.L.O.N.D.E!

Om jag redan tidigare hade svårt med självbehärskningen så är nu mitt DNA redan på väg att transformeras till rymdstoft och kroppen är stel som en Clear-Audio Solution skivspelare i akryl och metall! Kan det vara möjligt?

Vinylfreak ser min chockade uppsyn. Han stelnar till. Han fryser till is. Vi blir stående. Tiden upphör.

Vi återvänder chockade till våningen. Vi pratar i mun på varandra, likt Piff och Puff på julafton. Vi skakar i våra grundvalar. Vi darrar. Vi tar en svängom i köket, ackompanjerade av Sun Ra´s Strange Strings. En lustiger dans.

En lång process senare, slutförs köpet med Abrahams familj. En absolut unik samling med dokument från Arkestrans tidiga verksamhet i Chicago, kontrakt, opublicerad musik och film (!) i mängder, rehearsal tapes, böcker, tryckplåtar och träsnittsformar, utomjordiska instrument, dito kostymer, affischer, poesiböcker av Ra och mängder… mängder av Saturn vinyler… ett helt universum av gudomligt material.

Efter ytterligare en lång process av katalogiserande och noggrant genomsökande efterskänks samlingen slutligen till Jazz Archives in the Special Collections at University of Chicago Library där nu samlingen huserar, för framtida forskning och fördjupning i Sun Ra´s musikaliska gärning och utomjordiska estetik. En spektakulär historia med lyckligt slut.

Vad som ger denna historia verklig spets, i mitt av vinyler distorderade sinne, är att det fanns inte mindre än 3 exemplar av Super Blonde i samlingen!!! Då Universitetet inte var intresserade av multipla exemplar, så kunde Vinylfreak ge sin Svenska kollega ett exemplar av denna helt ovärderliga vinylsingel!

Det är nämligen det som det handlar om emellan verkliga discaholics. Att dela. Att dela med sig. ”The ultimate sharing… ”, som vår samlande vän Thurston Moore uttrycker det så passande. Eller ”… as much fun as you can have with your clothes on” som saxkollegan Joe McPhee passande deklamerade i en vinylbutik i Brasilien häromleden.

 

Mats Gustafsson, sep 2013.

 

 

VAXDAX 8

 

 

 

Break of  Day in Molde, 1969, Sonet – T 9541

 

 

 

I denna vinylkrönika vill vi sätta ljus och fokus på en Norsk EP skiva, med vanvettigt innerlig, samt berikande musik. Musik som hittat sin egen plats i en modern jazztradition, i mötet mellan den melodiska och lyriska Skandinaviska jazzen och den friare jazzen med rötter väst om de Brittiska öarna. Musiken är inspelad på initiativ av den eminenta Norska sångerskan Karin Krog. I ett samarbete med musiker som var närvarande på Jazzfestivalen i Molde 1969. Krog är intimt förknippad med denna kulturyttring i Molde, sedan dess start 1961. Hon spelade på den allra första upplagan av festivalen, som sedan dess lyckats bibehålla en profil där mer kreativa former av jazz alltid lyfts fram. Många unga musiker, i sina ”karriärers” linda har fått utrymme att experimentera och undersöka jazzmusikens mysterier inför publik på denna gudabenådat sköna plats, där himmel möter hav i fjordars klang.

Just de naturligt sköna omgivningarna, med dess höga och skarpa, unga (de svenska fjällmassivens rundare former indikerar ett betydligt äldre ursprungsår, de unga norska dito, innehåller däremot mer dynamik… ”jazzigare” måhända?) bergsformationer i samklang och dynamiskt spel med fjällbäckars flöde gentemot dramatiskt atlantvatten, gör Molde till en plats fylld av både drama och poesi. Denna natur skall ha inspirerat Krog under en sen jamsession, uppe i en ”hytte” på berget ovanför Molde, till iscensättandet av denna fantastiska musik.

Vi tycker att denna musik är rent sensationellt bra i dess enkla framförande och lyriska sångbarhet. Det material man arbetar med är ytterst intressant. Ensemblen gör en version av Carla Bleys ”Ida Lupino” samt en komposition av svenske Berndt Egerbladh, Blues Eyes. Karin Krog har helt enkelt, i samarbete med den kreative och initiativfulle jazzjournalisten Johs Bergh satt en ny text till Bleys underbara ballad. Under en promenad från det legendariska jammet på Vardestua, på fjället ovanför Molde, kom denna alternativa text till, i förening med fåglars kvitter och en långsamt uppstigande sol. Poesi och kreativitet i magisk inramning.

Musiken spelades först in för en radiosändning från festivalen, den 28e juli, 1969.

Vad vi tycker gör denna vinylsingel så speciell är givetvis de musiker som medverkar till skapandet av denna lyriska klassiker: Ted Curson – trumpet, Berndt Egerbladh – orgel, Arild Andersen – bas, Jon Christensen- trummor samt en Elisabeth Sønstevold, från Oslo Filharmonien, på harpa!

Musiken spelas andlöst vackert och vi kommer på oss själva att helt enkelt glömma bort att andas under genomlyssnandet av denna ytterst ovanliga singel (fyrsiffriga belopp krävs vid anskaffandet av ett ex i bra skick, av de uppskattningsvis 500 exemplaren som pressades 1969)… Musiken har en slags självklarhet som är signifikativ för all musik som stoppar tid. Tänk vad ett helt album med denna grupp hade kunnat bli. Vi är dock ofantligt glada att producenten Arne Bendiksen föreslog en inspelning i Sonets studios i Oslo, den 7e augusti 1969, så att denna musik förevigades på vinyl (och sedermera även på en CD utgåva som två bonusspår till Krogs klassiska LP ”Mr Joy”, meantime 15/ Grappa CD 4219). Men för en diskaholik är det givetvis denna vackra sjutummare som gäller.

 

”Ida Lupino” och ”Blues Eyes” framfördes på festivalen under sagda radiosändning med Krog och Egerbladh samt musiker som var närvarande på festivalen, men spelades – som sagt – in i studio i Oslo en månad senare, med just denna ensemble.

 

Krog och Egerbladh fortsatte samarbetet, vilket ledde till konserter i Norge, samt en TV– inspelning i Hamburg, för NDR, i maj 1970, där det bl.a. spelades ett flertal kompositioner av Egerbladh, bl.a. Sarek, Articness och den underbara Voodoo. Denna rätt spektakulära sammansättning av skandinaviska musiker bestod av Terje Rypdal- gitarr, Niels Henning Pedersen – bas, Calle Neuman – altsax, samt Egerbladhs gamla kamrater från Umeå: Lars– Göran Ulander på altsax och Sten Öberg på trummor!

Tyvärr kom inte gruppen som spelade in ”Break of Day…” att fortsätta det gemensamma arbetet, vilket vi tycker är ytterst synd, då klangen och timingen/ samspelet i gruppen är fantastisk! Det finns en lyhördhet här som är verkligt unik.

Att höra Berndt Egerbladh spela hammondorgel är fantastiskt! Vad vi önskar att fler skulle ta upp detta instrument i mer nutida improvisatoriska sammanhang (det enda undantaget, men dock ett lysande undantag, är den fantastiska brittiske organisten Alexander Hawkins)! Det existerar ett flertal inspelningar med Egerbladh på orgel, men just denna sticker ut! Men kolla, för bövelen, in Egerbladhs episka LP ”Plays the Organ with a Swing” (Nashville Records, NSLPS 30- 109), den går inte av för varken hackor eller järnspett!

Ryktet (det sanna) säger att en inspelning gjordes på NRK 1970 med en grupp bestående av Krog och Egerbladh tillsammans med Jan Garbarek, Andersen och Christensen!!! När kommer den musiken på vinyl undrar Vaxdax???

 

En musiker som verkligen bidrar till att göra musiken på denna vinylsingel odödlig är den amerikanske trumpetaren Ted Curson, känd från samarbeten med bl.a. Charlie Mingus och i ett flertal av den fantastiske saxofonisten Bill Barrons grupper, samt givetvis med Archie Shepp och Cecil Taylor. Hans varma ton besjälar musiken. Luftigt och inkännande. Med själ. Själ. Denna musik är besjälad. Jag finner inget bättre ord för att beskriva.

Det solo som Curson exekverar på Blues Eyes är… vackert… utanför… skalan…

Krog och Curson delar själ. Krogs sätt att frasera, pausera och punktuera musiken är fantastisk. Avskalat, men samtidigt avancerat. Innerligt. Själfullt.

Egerbladh, Christensen och Andersen lägger tillsammans med en i sammanhanget genialt apart harpa, en natur, en jordmån, för musiken att speglas och växa i. Musiken lever. Andas.

 

Samarbetet mellan Curson och de Skandinaviska musikerna fortsatte i några helt andra projekt, bl.a. med ovanstående basist i ett projekt i Oslo 1970. Andersen var dessutom över till New Jersey några år senare och spelade med Curson i dennes hem. Då fanns även en svensk delegation av jazzmusiker på plats, bl.a. Arne Domnerus, Georg Riedel, Egil Johansen och Bengt Hallberg.

 

Det finns en helt ovärderlig skatt av inspelningar mellan Svenska och Norska musiker från denna ytterst kreativa tid. Vi skall vara oändligt tacksamma att de Svenska och Norska radiotjänsterna spelade in så pass mycket av dessa samarbeten. En skatt. Historien bandad och arkiverad, för framtiden. För utvecklingen av den musik vi älskar så svårt; jazzen.

I dessa bisarra tider av kortsiktiga politiska beslut och vinningar (???) och indragna bidrag till ovedersägligt viktiga institutioner – som det svenska jazzarkivet – måste vi kämpa emot DUMHETEN med alla de medel vi har.

Vad är då bättre än att spela ljuv, besjälad musik, som denna?

Att inse, att komma till insikt över vad som är värt något? Insikt.

Besjälad musik är vad vi behöver för att besegra dumheten och det okreativa, imbecilla tankesätt som kännetecknar de politiska strömningar och blindhet som nu härskar!

Besjälad musik.

Då dagen gryr i Molde. Där själen gror. Själen… Gryr… Gror.

 

 

Vax dax 7

 

 

I denna vår sjunde krönika av febrigt exponerande av rara vinylutgåvor med gudomlig musik – nej, vi tänker definitivt INTE hålla tillbaks på superlativen, det finns ingen anledning med Jante- handbroms i denna typ av texter –  vill vi presentera en klassisk  europeisk platta inom den friare jazzen.  En av de verkligt legendariska grupperna, som var med om att bygga upp och om den Europeiska scenen inom friare former av jazzmusikaliska uttryck under tidigt 70 – tal, var Brötzmann/ Van Hove / Bennink. En trio som fullkomligen kokade av energi, fluxus upptåg och musikalisk skönhet samt våldsamt musikaliskt utspel!

Det centrala bolaget för Peter Brötzmann under hela hans musikaliska gärning har alltid varit FMP (Free Music Production). Baserat i Berlin och lett av eldsjälen, den karismatiske Jost Gebers, som genom tjocka glasögon och välansad valross mustasch lett den musikaliska utvecklingen och inriktningen, genom sitt bolag och genom de festivaler som varit kopplade därtill. Flera svenska grupper (Position Alpha, Per Henrik Wallin, Sven Åke Johansson, Gush) har spelat på festivalen genom åren, men det har framförallt varit en spelplats för mellaneuropeisk improvisation, med en del amerikansk infusion (Frank Wright, Steve Lacy, Cecil Taylor, Charles Gayle och andra).

Position Alpha gjorde förresten ett bestående intryck på de sk. ”jazzskäggen” i Tyskland på en (icke så) bejublad konsert, där man lät saxofonerna stå tillbaka för nya uttryck på gitarr och dragspel!!! Där satt många skägg fast i den smak- konservativa brevlådan. De underbara saxofonisterna från västkusten har inte fått komma tillbaks…

FMP gav ut tre absolut essentiella album 1971: Elements (FMP 0030), Couscouss de la Mauresque (FMP 0040) och The End (FMP 0050). Alla med förut nämnda trio. I en absolut genial formgivning av Brötzmann själv, med tre separata omslag i respektive svart, orange och grönt. Silkscreen tryckta…
Men… den verkligt första utgåvan var med de tre vinylerna utan omslag… i en kartong… där mottagarens adress kunde skrivas på omslaget, med plats för frimärken och en individuell numrering… samt en affisch med en mycket speciell historia medlagd i boxen!

Detta är BOXEN… som har ALLT:

Musiken är fantastisk, utom ord. Designen är genial.

Den luktar och känns bra…

Ett av de främsta dokumenten av tidig europeisk frijazz. Brutalt och vackert.

Musiken är onekligen en av de mest kompromisslösa och intensiva någonsin!

På dessa inspelningar gästas gruppen av eminente Albert Mangelsdorff på trombon, som lyckas balansera musiken på ett utsökt och genommusikaliskt sätt, i funktion icke olikt det sätt huru Lars lystedt lyckas tygla sina adepter i Lars Lystedt Sextet, omnämnt i förra vaxdax- krönikan. OJ nr 1, 2013. Om än musiken låter annorlunda, så handlar det likväl om balans. Balans.

Brötzmanns tenorsax glöder av extas, Benninks skrot och skräp flyger genom tid och rum och Van Hoves piano visar vart skåpet skall stå!

Då denna utgåva är gjord i maximalt 200 numrerade ex, så har vi här en verklig holy grail inom den ifrågasättande jazzen.

Men det som ger denna box en extra dimension är den av Brötzmann designade affischen som medföljer paketet!

 

Följande historia är rätt spektakulär och berättad här med tillåtelse av Peter Brötzmann själv:

 

Peter Brötzmann var och är en aktiv bildkonstnär. Han var mycket delaktig i den tidiga Fluxus rörelsen med namn som Joseph Beuys, Yoko Ono, George Maciunas men framförallt för sitt arbete med den legendariske video- och bildkonstnären Nam Jun Paik från Korea. Brötzmann jobbade under ett par intensiva år som assistent till Paik. Han iordningsställde bl.a. flera av de klassiska preparerade pianon som Paik arbetat fram.

Detta var under samma tid då Brötzmann började experimentera med musik, parallellt med att han bl.a. arrangerade jazz konserter för bla. Charlie Mingus o andra, lokalt i området runt Wuppertal. Det finns en fullständigt fantastisk affisch som Brötzmann designat i samband med en Mingus- konsert i Tyskland. Tyvärr i endast ett överlevande känt exemplar (f.ö. utställt på Ystads Konstmuseum år 2000).

Jobbet för Paik var intensivt. Men denna pionjärtid för omkullvältande konceptkonst har få jämförelser i tid och gärning.

Paik iscensatte 1963 en utställning på klassiska Gallerie Parnass i Wuppertal.

Utställningens ide´ var att fylla galleriets största rum med en gigantisk väderballong.

Brötzmann var behjälplig vid detta iscensättande.

Ballongen placerades i galleriet. Blåstes upp. Täckte därefter effektivt alla dörrar och fönster. Ingen kommer in. Ballongen är väldigt mycket i vägen.

Vernissagens besökare tvingas att stå utanför för allmän beskådan och förundran.

En av besökarna, med tillhörande cigarett, var dock positionerad alltför nära den uppblåsta ballongen.

BANG!!!

Oaktsamhet och dålig timing medför att ballongen helt sonika exploderar i hundratals bitar. Slut på utställningen.

Brötzmann frågade därefter Paik om han kunde samla in och spara de fragment som fanns kvar av den tillintetgjorda ballongen. Vilket gick bra.

Det är just dessa gummifragment av den olyckliga väderballongen som är omsorgsfullt fastsatta på den förut nämnda affischen i den tidigare, med rätta, bejublade FMP boxen!

Ett unikt Nam Jun Paik/ Peter Brötzmann original!

Denna affisch är på alla sätt en klassiker.

Denna box är på alla sätt en klassiker.

Och framförallt är musiken på dessa tre vinyler… klassisk!

Det blir inte bättre än så här! För en vaxdax redaktör med intresse för bild, musik, koncept och design… Det blir inte bättre än så här!

 

 

 

 

 

Mats Gustafsson, Wien

VAXDAX 6

 

 

 

I denna Vax Dax krönika vill vi presentera ännu en svensk klassiker. Efter Bengt Ernryds ”Musik” vill vi här återigen redogöra för en klassiker från det kreativa 60 – talet. Denna gång gäller det en verkligt unik grupp från Västerbotten: Lars Lystedt Sextet.

En grupp som verkligen arbetade som en grupp under ledning av ventilbasunisten och Umeå– profilen Lars Lystedt.

Denna gång gör vi ett avsteg från det gängse (naturligtvis…), genom att presentera två (!) verkligt tunga ep:s som denna grupp spelade in i Europa- films studior i Stockholm under 1963 och 64:

Lars Lystedt Sextet – The Runner/ Swedisc SWEP 103

Lars Lystedt Sextet  – Krypto/ Swedisc SWEP 143

 

Dessa två ep:s spelades in under samma tid som den fantastiska Lp:n ”Jazz Under the Midnight Sun” (SWELP 10), som med sin semiromantiska titel till trots, innehöll kreativ och radikal jazz av bäste märke – och måste betraktas som en svensk klassiker!

Ep:n The Runner, som även innehåller stycket ”The Hammock”, släpptes innan Lp:n och både låtarna på Ep:n finns också återgivna på detta underbara fullängdsalbum.

En detalj som gör denna Ep extra värd att anskaffa är det fullständigt fantastiska omslaget med ett foto av gruppen taget på Hotell Forresta på Lidingö, med kapellmästaren i förgrunden och resten av bandet bidande sin tid.

Krypto inspelades senare under det ur svenskt discaholik- synpunkt dränerade året 1964 (7e december närmare bestämt) i en ny session och skulle eventuellt ha ingått i ett helt nytt andra album med gruppen, men av någon outgrundlig anledning släpptes aldrig denna fantastiska singel officiellt. Krypto, som även innehåller en låt av Charles Lloyd ”One for Joan”, kom bara att göras i en limiterad testpress av SweDisc.

SweDisc gick en kort tid senare i konkurs och detta är väl anledningen till att varken Ep eller LP gjordes som en uppföljning av den musikaliska succén med ”Jazz Under the Midnight Sun”.

Möjligtvis en handfull exemplar av Ep:n gjordes, märkligt nog med ett komplett omslag! Endast en handfull! Förstå er ödmjuke redaktörs chock och förvåning när denna unika Ep hittades i en jazzvinyl- affär i Tokyo för ett antal år sedan! Till ett inte alltför plånboksförintande pris… En svensk kulturskatt var hittad.

 

Lars Lystedts Sextet var en perfekt balanserad grupp. Tre blås med komp. Med den gravt underskattade Berndt Egerbladh på piano, skrivandes och arrangerandes det mesta av materialet till gruppen. Ett avancerat skrivande med aviga rytmiska förskjutningar i tematik och komp. Men skrivandet hamnar aldrig i vägen för musiken. För det solistiska. Vad som verkligen gör gruppen unik är just balansen. Balansen mellan återhållsamhet och vilda utflykter. Balansen mellan komp och soli. Balansen mellan cool och hot… mellan DÅ och NU. Balansen. B.a.l.a.n.s.e.n.

Jag ser Lystedt själv stå i stormens öga och styra hela operationen med ett lugn, som enbart kapellmästaren själv kan ha. Lystedt egna solistiska utflykter är just… balanserade. Inget kan vara mer i balans. Lugnt, utan stora åthävor. Med båda fötterna på marken står han stadigt när Ulander och Egerbladh kommer farande på snabba skidor. Lystedt har en varm ton i ett coolt tonspråk och vi anser att han verkligen är förbisedd som musiker. Enbart lokalt i Umeå har han fått större erkännande. Mycket för den gärning han gjort med Umeå Jazz Festival och för att ha presenterat jazz av gott märke på alla de upptänkliga vis. Att på egen hand boka Louis Armstrong, Sonny Rollins, Charlie Mingus, Sun Ra och  Ellington tyder ju på vissa talanger… men det är lätt att glömma bort hans egen musik.

Vi hävdar med bestämdhet att detta är en av jazz- Sveriges absolut mest intressanta grupper historiskt och framförallt musikaliskt!

Balans.

Med den stadighet som basisten Ray Carlsson ger med fantastiske trummisen Sten Öberg gör att gruppen verkligen kan gå åt vilket håll som helst, i vilken stund som helst.

Sten Öberg kan vi skriva ett långt eget kapitel om. Få trummisar i Sverige har haft den lätthet Öberg har i sitt spel. Cymbalspelet är exceptionellt. Och hans sätt att accentuera musiken ger solisterna den push som sporrar till mästerverk. Öberg har en intressant historik som bl.a. innefattar ett legendariskt “Nej tack” till Stan Getz att medverka i hans då turnerande grupp…

Vi kan inte och vill inte hålla igen på superlativerna. Att hålla igen för mycket i beskrivandet ger detta en alltför svensk prägel. Och denna musik skall hellre sättas i ett internationellt perspektiv!

Musiken är faen fantastisk. Punkt.

Vad som verkligen får oss att vagga saligt i takt och otakt är när Lars- Göran Ulander går igång med sitt vassa, sitt sylvassa spel på altsax. Poetisk skönhet med brinnande frenesi. Ulander står i en egen division i Sverige under 60- talet. Den enda altsaxofonist som gör liknande radikala utflykter inom och utom ramarna är måhända salig Christer Boustedt.

Lars – Göran, eller ”Varulven från Saxnäs” som han kom att kallas, formligen mejslar ut sina solon. Tar sats. Likt en ung Stig Strand (bördig från samma fjällvärld) slänger han sig ut. Landar på en fot. Står på innerskidan. Glider våldsamt utanför spår. Men klarar att hålla linjen på något mirakulöst sätt.  Det gör ont att lyssna på Ulander. Det skall göra ont.

”Varulven” var ny i gruppen vid dessa tillfällen, eventuellt finns någon radioinspelning på den gemensamma meritlistan innan dessa inspelningar. Han visar med febrig bestämdhet och lyhördhet att denna musik är det medium vari han vill uttrycka sig själv.

När Vax Dax har spelat Ulanders musik (med bl.a. Per henrik Wallin och i just denna Lystedt Sextet) för vår kollega Vinyl Freak I Down Beat har höga skrik och utbrott fått omgivningen att stelna och förundras.

Ulander samt Öberg finns för övrigt utgivna på ett digitalt medium under ledning av Phil Minton i en inspelning från Umeå 1969. Sensationellt. (Phil Minton – Up Umeå/ Blue Tower BTCD07)

När kommer detta ut på riktig vinyl?

 

Berndt Egerbladh måste vi be att få återkomma till ännu en gång. Om hans skrivande är kongenialt, så är hans spel bara helt makalöst. Med ett driv och ett KLIPP i handen, driver han musiken framåt och åt sidan. Som solist är han verkligt intressant med ett tydligt och ytterst välformulerat språk, som i Sverige bara kan jämföras med Jan Johansson och Allan Wajda och senare med Per Henrik Wallin (om än Wallin är i ett modernare tonspråk). Det är just hans tydlighet som gör att hans solon är verkliga berättelser, fulla av balanserade kapitelindelningar och detaljer av yttersta skönhet. Briljant är ordet. Det är inte konstigt att Berndt Egerbladh betraktas som en gudom i t.ex. Japan.

Om Ulander är en vild Stig Strand i jazzbacken så är tenoristen Leif Hellman snarare en Ingmar Stenmark i storslalombacken. Hellman är balanserad. Inga stora uttryck. Varm och inkännande med ett lyriskt språk som får oss att stanna upp. Och känna. Leif Hellman är en viktig nyckel till denna musik där det mer spektakulära spelet upptas av Ulander och Egerbladh. Återigen: balans.

Musiken är en modern modal jazz med groove, men som har ett definitivt eget, helt unikt tonspråk. Visst går det att höra influenser från t.ex. Charlie Mingus, Jay Jay Johnson samt West Coast jazzens stora… men detta är en helt egen jazzmusik, som tyvärr har gått alltför många förbi. Tiden kommer dock att utvisa. It is all about time. Tid. Balans.

 

Repertoaren domineras helt av Egerbladhs kompositioner och intressant nog ingick även alster av tenoristen Charles Lloyd, bl.a. ”One for Joan” på Krypto Ep:n. Med all respekt för Charles Lloyd, så tycker Vax Dax att det är skönt att höra en saxofonist spela hans kompositioner och inte liksom kompositören spela surt… Kompositionen passar gruppen som hand i handske.

 

Lars Lystedt Sextet. Fantastiskt är bara förnamnet. Balans är dess mellannamn. Vad eftermälet/ -namnet blir, återstår att höra. Lars Lystedt är 87 år pigg idag och spelar aktivt fortfarande. Vax Dax var i kontakt nyligen med Herr Lystedt och kan härmed varna allmänheten för hans nya trio av lågdynamiskt & högoktanskt märke: ventilbasun, gitarr och kontrabas. What else do you need?

 

 

Lars Lystedt Sextet är, med tanke på sin helt unika stil, underrepresenterad på vinyl. Var kan vi gräva upp arkivinspelningar med denna Sextet? Och vem blir först med att ge ut outgivet material på vinyl?

Året innan dessa sessioner för SweDisc, gjordes ytterligare ett till album, ”Fanfar” på svenska Jazz Records (JRLP 1401), som 1962 utgavs i ytterst limiterad upplaga på en tiotummare av Gunnar Lindqvist och Bengt Nordström. En annan tidig inspelning från 1964 gavs ut av Dragon Records (Blues After Dark, Dragon DRLP 15) vid senare tillfälle.  I övrigt finns bara enstaka spår: en inspelning från 1971 inspelat för Expo Norr/ Rikskonserter ”Jazz i Umeå” 8LPRP4) samt ytterligare en utgivning på vinyl då gruppen fick härja i Schweiz 1967 och vann en jazztävling i Zürich med låten Swampy (Suite 2) av Charles Lloyd. 17 Internationales Amateur Jazz festival Zürich 1967/ exlibris GC400. Denna LP är det bara att i princip glömma att hitta. Vi beklagar, men det är en av de svåraste plattorna som finns med svensk jazz, för en discaholiker att hitta. Men den är väl värd att leta efter.

 

The Runner går att hitta för tresiffriga belopp. Den finns dessutom licensierad på brittiska Realm för billigare penning. Krypto däremot… närmar sig femsiffrigt… det är o- balans! Men musiken är fortsatt i … balans. Balans.

 

 

 

Mats Gustafsson, OrkesterJournalen feb 2013

 

 

 

 

 

 

VAX DAX presenterar denna gång en Svensk vinyl som fallit i oförklarlig, samt oförskämd glömska, en verklig klassiker för eder ödmjuke VAX DAX redaktör:

 

Bengt Ernryd – MUSIK, magnum mlp 713

En helt fantastisk utgåva på det lilla bolaget Magnum, i samarbete med Konsum, Stockholm(!). Kanhända såldes denna skiva i butik? I så fall var det mat, mjölk och annat som prioriterades, eller så var upplagan ytterst liten. För denna rara vinyl dyker ytterst sällan upp numera och går då för fyrsiffriga belopp!

 

Som ni redan vet så åtrår en discaholik mest av allt när en skiva är en kombination av framförallt dessa fyra faktorer:

1. bra musik – i detta fall tveklöst

2. bra omslag – ett helt fantastiskt foto av Ernryds son Stefan spelandes piano.

3. bra titel – kan det bli enklare, bättre, tydligare?

4. ovanlig utgåva – you bet!!!

 

 

Dessutom är vårt exemplar i röd vinyl!!! Lägg därtill att Ernryd själv skrivit en lätt anarkistisk och vanvettigt rolig baksidestext – där han också konstaterar att genomsnittåldern på denna eminenta sextet är blott 26,722 år – så är minst 6 faktorer uppfyllda här, vilket gör denna platta till en MÅSTE- platta.

 

En riktig godbit! Och en musikalisk BOMB!

Just därför väljer vi att skriva om MUSIK i denna spalt.

Musiken är sensationell. Den känns vanvettigt fräsch. Ingen daterad, nostalgisk, självbespeglande musik här inte!

Musiken är inspelad i oktober 1966, med en grupp som Ernryd arbetade med ett tag i navet av ett kreativt 60 – tal. Det är intressant att så mycket fantastisk musik spelades in runt dessa år. Åren efter Hard Bop, men innan Free Jazz och Fri Improvisation. För oss, på VAXDAX, kanske den mest intressanta perioden i jazzhistorien i konkurens med övergången från Swing till Be- Bop.

Även om vi principiellt är emot genrebeteckningar, då de ofta leder in lyssnaren/ läsaren i givna banor och tar fokus från den egentliga upplevelsen av musiken, så får väl även vi göra ett undantag här och där, för att belysa vissa historiskt viktiga fakta?

 

Musiken börjar på det mest fria och befriande sätt. Bengt Ernryds son Stefan, 10 månader och 10 dagar gammal vid detta tillfälle, spelar och gnolar fritt på pianot (på en annars pianolös skiva!). Han skrattar och kommenterar sitt eget spel… det är vansinnigt underhållande och bra (!) och följer logiken helt och hållet inom ramen för detta svenska mästerverk (ja, där sa vi det: mästerverk! – MUSIK är ett fritt mästerverk!).

Efter denna fria piano- introduktion brakar ensemblen in i Bengt Ernryds “Form för Sextett”. En otroligt kreativ studie i form och linjär improvisation, där inspirationer från jazzens hela stamträd berörs. Men framförallt får vi en känsla av att nutiden, samtiden och framtiden är här. Det är vass musik, med vilja, med hjärta, med själ!

Vi vill ju inte helt analysera ihjäl denna platta genom att ge alla referenser och riktningar som dyker upp i vårt medvetande under lyssningen, vi kan bara konstatera att lyssnaren suuuuugs in i musiken och sedan sitter man där och bara ler… och helt glömmer av att dricka det medhavda glaset med ädel dryck i den bästa lyssningsfåtöljen. Musiken sker här och nu. Även (och ibland framförallt) på vinyl.

Det är överlag ytterst kreativa solin som hörs hela skivan igenom, som givetvis inramas av Ernryds visioner och idéer. De sistnämnda är just  komplexa och avancerade, men ändå nakna och följer i princip en linjär estetik och genomförande.

Skivan är inspelad med en otroligt fin balans och klang. Det låter BRA om musiken! Mycket BRA!

Vi noterar att ”MUSIK” är inspelad med en (!) mikrofon (Pearl K-12) och att musikerna står i en halvcirkel runt denna. Det är ett musikaliskt sound och en mycket bra ide´ som burit frukt. MONO. Vi upprepar MONO! Vi noterar även för övrigt att Ingemar Olsson varit delaktig vid inspelningen, detta förklarar måhända kvaliteten och lystern på upptagningen!

Spela denna röda (eller svarta) vinyl med en schysst mononål, så får ni bekänna färg!

Ljudfiler, trådlöst, mp3 och annat dravel kan lägga ned. Vill ni lyssna på musikens kärna?

Come with me!!!

Oliver Nelsons “Six and Four”, räknas in av Wåge Finèr, som även gjort arrangemanget. Det svänger gravt! Ernryd tar ett lysande solo på trumpet, fritt, linjärt och framåtriktat! Sångbara linjer i ett poetiskt skimmer. Take no prisoners!

Ensemblen riffar i ett perfekt tempo och sedan BRAKAR en barytonsax loss! Chris Holmström tar ett av 60 – talet mest lysande “fria” solon. Vi hade glömt hur fantastiskt bra detta var. Det är en underbar känsla att lyssna på just denna riff orgie om och om igen. Lars Olovsson och arrangören själv bidrar med lysande åsikter om hur och varför ett fritt förhållande till det givna materialet kan vara en god utgångspunkt för kreativ musik. Låten slutar i ett New Orleanskt tillstånd. Helt logiskt och underbart.

Flera av låtarna bär tydliga referenser av österländsk musik, t.ex. ”En man satt vid rödingsjön och hade torskat sin sista spinnare”. Kan vi kanske höra spår av kapellmästarens påverkan av en viss Don Cherry här? Intresset för musik från andra länder, delade han med sin musikaliske broder Jan Wallgren, där speciellt det Indiska arvet beaktades med stor kärlek.

Sida B fortsätter med två fantastiska spår som mer bär spår av Darmstadt än Mali och Indien och Chris Holmström tar ytterligare ett makalöst solo på baritonsax på den långa fria sviten ”Summer is gone”.

Och hur fantastiska var inte Oscarsson & Wälivaara tillsammans på trummor och bas. Outstanding! De LYFTER fram musiken.

Vad som gör just denna skiva så fantastisk är att det aldrig blir eklektiskt. Musiken bär sig själv. Och arrangemangen står aldrig i vägen för de individuella rösterna. Det är en unik balans som här skapats.

Det finns en enkelhet i denna musik. En självklarhet. Modalt baserad atonal musik, javisst. OCH fritt förhållen.

Det är F*N fantastiskt att denna musik spelats in i Sverige 1966.

Jag vill återigen lägga en ton(vikt) på denna period i jazzen.

Andra fantastiska skivor spelades in i Europa under just denna brytpunktsperiod, t.ex. John Stevens ”Challange” och Trevor Watts ”Springboard” i England men även en annan svensk klassiker Gilbert Holmströms ”Utan Misstankar” såg ljuset! Tack till Jonas Kullhammar för just den återutgivningen! Just ”MUSIK”, denna Svenska, föredragsvis, röda, vinyl är en av de absoluta favoriterna! Och kommer så att förbli!

 

 

Vem skall bli först att återutge denna vinyl? Det är bara att välja rätt färg på vinylen!

 

Bengt Ernryd – trumpet, diskantposaun, zinka, japansk bambuflöjt, röst och mellofon

Lars Olovsson – trombon

Wåge Finér – alt och tenorsax, claves

Chris Holmström – alt och baritonsax, flöjt och klarinett

Gösta Wälivaara – bas

Ivan Oscarsson – trummor

 

 

 

 

Ps. Skicka gärna in frågor eller tips om ovanliga vinyler till VAXDAX

c/o lars.grip@orkesterjournalen.com

och kom ihåg:

”one piece of vinyl per day keeps the doctor away”

 

VAX DAX 4 Published in OrkesterJournalen Oct 2012

 

VAX DAX presenterar:

 

Dags igen för ännu en sjutummare! Ett format som vi finner oerhört intressant, bara utifrån just dess storlek. Men sannerligen också därför att en stor mängd jazz och improviserad musik under historien getts ut på just detta format, i många fall exklusivt på sjutumsformat. I små upplagor. Vi är av den åsikten att en sjutummare är av ett slags ultimat format och dessutom kan fylla andra viktiga funktioner i livet.

Oftast bara en låt per sida. Några minuters speltid. Du spelar en sida, sedan må du göra ett aktivt val om du vill:
A. Vända på skivan och lyssna på den musik som där finns representerad.

B. Välja en ny skiva. Företrädesvis i sjutumsformat.

Båda alternativen ger nyttig motion, samt sätter hjärnan i arbete.

Ingen shuffle på iPoden här inte. Inget slentrian- lyssnande på vad månde komma härnäst.

Aktiva val. Det är vad sjutummare handlar om, oavsett om det är i 33 1/3 varvs hastighet per minut (den s.k. EP – skivan) eller 45 dito. Lätt att bära med sig, tar liten plats. Perfekt!

 

Vi återkommer gärna till detta format, som fortfarande av någon anledning inte befäster särskilt dyra priser, i förhållande till hur ovanliga en del av dessa skivor verkligen är.

VAXDAX rekommenderar i detta nummer: Jaga sjutummare NU, innan prisbilden förändras…och ni skall finna…

 

Denna gång:

En vanvettigt ovanlig men historiskt, samt musikaliskt mycket intressant inspelning överförd till en sjutums vinyl, utan omslag. Vi väljer att lämna den skandinaviska jazzen i denna krönika och vänder oss västerut. Till Chicago. Där en stor mängd av betydelsefulla jazzmusiker haft sin hemvist och utgångspunkt för musikalisk aktivitet.

Från Louis Armstrong över Johnny Griffin, till Sun Ra Orchestra, AACM och senare Ken Vandermark och relaterade musiker.

 

ANDREW HILL COMBO, PING 1003, 45 rpm (USA) 1956

 

Andrew Hill – piano och orgel

Von Freeman – tenor sax

Pat Patrick – baryton sax

Malachi Favors – bas

Wilbur Campbell –trummor

 

 

En makalös och underbar bit vinyl. En riktig skatt. Och ovärderlig ur ett historiskt perspektiv. Inspelad i oktober 1956. En mycket ung Andrew Hill spelandes med lokala Chicago musiker… blivande legender i olika delar av det historiska jazzträd vi nu har.

Flera år innan Free Jazz, innan AACM är bildat, samtida med bildandet av Sun Ra´s första version av sitt legendariska Sun Ra Arkestra och även samtida med en blomstrande Cool Jazz samt en Be Bop– scen som just övergått i Hard Bop. Detta är musik som undersöker. Som använder en tradition som bas för utstakandet av nya vägar i det som senare blir kallat Free Jazz.

Denna kreativa jazzmusik är inspelad för ett litet lokalt Doo Wop- bolag i Chicago, Ping Records. Andrew Hill hade ett nära samarbete med detta skivsällskap, kompande ett otal olika Doo Wop- grupper i mitten av 50 – talet. Detta lilla bolag gav Hill chansen att spela in med denna vansinnigt intressanta Combo. Och det är just denna singel, av flera Ping utgåvor, som verkligen är värd att leta efter: PING 1003!

Två låtar spelades in, båda två med den magnifike Malachi Favors på kontrabas, som senare bildar Art Ensemble of Chicago till sammans med Lester Bowie och Roscoe Mitchell. En stadigt pulserande bas som verkligen hjälper musiken framåt, på alla plan! Lokala trummisen Wilbur Campbell svänger som vore han galen. På ena spåret spelar Hill orgel, på ett mycket kreativt vis, som får oss att önska att han hade jobbat mer med just detta instrument än vad han kom att göra framöver under sin långa och framgångsrika karriär som en av de mest betydelsefulla moderna pianisterna samt förnyare av jazzen.

 

A- sidan består av ett spår som sätter fokus på den permanenta medlemmen i Sun Ra Arkestra, Pat Patrick på barytonsax. Detta är ett av väldigt få spår han gjorde utanför Arkestran. Det är en rå, men ändock raffinerad spelstil som Patrick representerar. ”Down Pat” är ett makalöst intressant stycke med sväng, hetta och kreativa soli.

 

B- Sidan sätter ljus på en annan legendar på jazzscenen I Chicago, tenoristen Von Freeman, känd från bl.a. klubben ”The New Apartment Lounge” där han under decennier stått som värd för jamsessions och annat. Von Freeman är också ansvarig för den eminente saxofonisten Chico Freemans tillblivande.

Detta spår ”After Dark” är från Freemans penna och inspelningen är oss veterligt en av Freemans första. Men man kan redan höra hans stiltypiska signaturer: Chicago tonen, den delikata men fortsatt råa fraseringen och en fantasirik melodisk resa under improvisationens gång.

 

Väldigt få kopior existerar av denna ytterligt rara sjutummare!

VAXDAX  kom för övrigt över ett exemplar på ett spektakulärt sätt:

 

Vår kollega ”Vinyl Freak (VF)” i Down Beat är boendes i Chicago. VAXDAX var inbjuden till en lyssnings- session där just denna rara pärla spelades och avnjöts under extatiska utrop! Tyvärr så meddelades vi att denna singel är komplett OMÖJLIG att få tag på.

VF har under sina år av grav diskaholism aldrig sett ett annat exemplar!

Dagen efter lyssningen begav sig eder trogne samt VF på vinyljakt i Chicago för att upprätthålla vår diskaholism och uppmuntra varann till ytterligare missbruk och utveckling. På Reckless Records I Chicago befann vi oss i timmar och hittade en del matnyttigt.

Efter att ha kommit ut ur denna, då eminenta, vinylaffär med mängder av ”bargain bins”, så tittar VF på mig och säger: ” I think you need this one!” och ger till mig i en liten papperspåse: PING  1003 i perfekt skick. 1 dollar, 99 cent!!!

 

Denna platta är verkligen en, på alla plan, spektakulär skiva där ett tidigt friare förhållningssätt till jazzen prövas ut.

En pusselbit som engagerar och entusiasmerar och som ger svar på några frågetecken utifrån övergången mellan Hard Bop och Free Jazz och den musikaliska frihet som skall komma och som ligger till grund för den kreativa musikvärld vi nu befinner oss i!

Svaren finns i spåren.

Mats Gustafsson

 

 

 

 

Mer information om PING Records kan ni finna här:

http://hubcap.clemson.edu/~campber/ping.html

 

Mer information om ovanliga vinyler och dess historia kan ni finna här:

http://matsgus.com/discaholic_corner/

 

 

 

 

 

 

 

 

VAX DAX 3 – Published in OrkesterJournalen Aug 2012

 

 

I denna VAXDAX krönika skulle vi vilja presentera en svensk mycket udda skiva.

En sjutummare utan omslag. En sjutummare som representerar nödvändighet och motstånd!

Jag skulle vilja berätta om en platta som betyder mycket för mig.

Denna skiva får mig att le och dansa.

Detta är nog NR 1 på min inre lista av musik utgivet på vinyl. Ingen annan skiva har berett mig SÅ mycket glädje och extas!

Den är inspelad och utgiven av Bengt Nordström i mitten av 60- talet.

 

 

Bengt ”Frippe” Nordström – When will the blues leave / Bird Notes EP B1

 

Bengt Nordström blev en kär vän och kollega till mig, när jag som 19-åring flyttade ner till huvudstaden från ett vintrigt och musikaliskt dränerat Umeå (HC – vågen med Refused och andra var ännu flera år borta).

Frippe utmanade mig på alla de sätt, såväl musikaliskt såsom i det privata. Jag är honom mycket skyldig och därtill tacksam! Han öppnade perspektiven!

Otaliga gånger har vi spelat ihop, men framförallt diskuterat musik – både upprört samt instämmande… många långa enerverande samtal över telefonen, såväl natt som dag…

Frippe gick ur tiden för 12 år sedan och jag saknar honom verkligt djupt fortfarande! I dessa tider av inställsam kultur så är det mer än viktigt att komma ihåg och låta sig påverkas av Frippes gärning. Han var den ensamma konstnären som stod upp emot de olika etablissemangen, men en övertygelse och ett brinn av sällan skådat slag. En av de första att helt på egen hand ge ut egen musik på ett eget bolag, Bird Notes, med denna form av musikaliska uttryck (kanske bara föregången av Sun Ra och hans Saturn Records?). Att som honom stå upp för sin egen konst på ett okuvat, kompromisslöst sätt… har få efterföljare i vår kultur. En jazz- anarkist? En avig revolutionär? Jag tror inte det… Bengt var framförallt sin egen… och sin egen musik trogen… med en stor dos kärlek och dedikation tog han sig an jazzhistorien på sitt alldeles egna sätt. Det personliga uttrycket i en ganska opersonlig jazztid…

 

Den mest udda och samtidigt kanske den mest signifikativa utgåvan på hans Bird Notes är en 7” vinyl- ep som vi kan kalla ”When will the blues leave, med objuden gäst”. Denna lilla raritet i enbart runt 10 pressade exemplar speglar Bengts opportunistiska personlighet på ett alldeles förträffligt sätt. Inspelningen är gjord 1962 i det Nordströmska hemmet, där mikrofoner satts upp framför hemmastereon och där Ornette Colemans klassiska mästerverk ”Something Else!!!!” snurrar på skivspelaren.

Givetvis noterar den intresserade att just på originalomslaget av denna Contemporary LP sitter Ornette Coleman med en vit plastsax i sitt knä. Samma modell av märket Grafton som Bengt skulle komma att använda under en lång tid framöver.

Låten är den hårt svängande ”When will the blues leave”. Bengts ide´ var helt enkelt att spela med gruppen så fort som Ornette och Don hade gjort sitt. En form av tidig play-a-long? Bengt sätter helt enkelt på bandspelaren och sätter saxen till sina läppar så fort som rytmsektionen skall till att göra sina musikaliska insatser. Denna gång med en objuden gäst som ”solist”! Och nu utan konkurrens från Ornette och Don.

Det som gör det hela så fantastiskt är att denna sjutums vinyl innehåller hela 4 olika tagningar av denna fantastiska ide´!

Och på det sätt som Bengt genomför detta…

HELT MAKALÖST!

Med en otvungen iver låter han sina solo- insatser punktuera musiken. Små utbrott av melodiska explosioner. Aviga, bångstyriga och obekväma kommentarer av smått genialisk karaktär… jag är ett enda stort leende varje gång som jag lyssnar på detta!

 

Det är bara så vansinnigt befriande!

Ett sökande.

Ett brutalt självutlämnande sökande.

 

Frippe spelar med en oefterhärmlig timing på alla tagningarna. Kompet svänger… men Frippes eget spel svänger så att det SVARTNAR!

Detta är JAZZ för mig!

Motstånd och improvisation är ju, enligt min egen mening, vad det handlar om när det gäller jazzmusik.

Motstånd och improvisation.

Frippe var den bästa läraren.

 

Jag har mycket svårt att sitta still när jag hör detta, vill mest bara upp och ta några trippande Frippe steg.

Denna singel utan omslag och med enbart en vit label är JAZZ!

Den avslutande tagningen av Ornettes bluesiga tema spelas slutligen i typiskt ”Frippe-unisont” manér. Det blir inte bättre än så här. Bengt spelandes temat tillsammans med två av sina hjältar, Don Cherry och Ornette Coleman.

Att Bengt givetvis kniper det sista ordet är en självklarhet i sann Nordströmsk anda.

 

Nödvändighet

Motstånd

 

 

 

 

Mats Gustafsson, Wien

 

 

 

 

 

VAX DAX 1 Published in OrkesterJournalen April 2012

 

Vaxet. Vinylen. Plattan.

Denna kära bit av transformerad jordkraft, med musik, ljud och relaterat graverat i tätt parallellt liggande spår, i dess underbart estetiskt tilltalande form. I så många olika varianter och utföranden. Färger och storlekar. Ljudbärare. Kulturfenomen. Objekt…

 

Vi har alla någon sorts relation till denna av ljudspår bearbetade runda tunna plastbit. Vinylen… som vi beundrar, längtar efter, dyrkar… och på alla andra omöjliga och möjliga sätt förhåller oss till.

Jag blev tidigt kär. Och Hänryckt.

Efter att ha botaniserat i min mors ep-skivor och fullängdare i 12- tumsformat i tidig ålder, fastnade jag snabbt för Little Richard och blev som besatt av hans saxofonbaserade band och hans maniska, raspiga röst som verkade ha närt energi från Hin Håle själv…

SAMLANDET satte fart.

Det fanns alltid lite jazz med i bilden… från de singlar med Harry Arnolds orkester som fanns hemma till det faktumet att min mor var arbetskollega med en av de bästa trummisarna i Svensk Jazzhistoria: Sten Öberg.

Samt det faktum att jag växte upp just i Umeå. Detta gjorde att relationen till Jazzen och kärleken till densamma snabbt växte sig djup… riktigt djup.

Det fanns ett par skivaffärer av rang i Umeå på den tiden (vi snackar här 70-tal!); Burmans (som fortfarande stretar på!) samt ett par lokala skivbörsar. Det var aldrig svårt att hitta jazzrelaterad musik.

Här måste man även ta in det osannolika faktum att någon på det klassiska varuhuset Domus, mitt i stan, köpte in vinyl på ett ytterst märkligt, men kreativt, sätt. Jag blev som tagen av de skivor som fanns i deras enda jazzback: Borbetomagus, John Zorn, Eugene Chadbourne, Polly Bradfield och annat verkligt abstrakt. En hyfsad start för en ung discaholic!

Men detta var för längesedan.

Med CDns intåg trodde alla tyckare och förståsigpåare att vinylen skulle försvinna snabbt.

HA! Där troddes det fel. De senaste åren av svajig skivmarknad, med en diminuerande cd- försäljning och oberäkneliga samt otillräckliga downloads (såtillvida att ytterst få rättighetshavare faktiskt får ersättning för några nedladdningar överhuvudtaget… samt att den generella kvaliteten på ljudåtergivningen, i de digitala alternativen, faktiskt är rätt undermåliga…) – har gjort att vi diggare och fantaster i mycket högre grad än förr söker oss tillbaka till vinylen som förmedlare av skön, livsbejakande och kreativ musik.

Självklart!

Andrahands marknaden blomstrar och det finns fler skivmässor för vinyl än någonsin förr, såväl internationellt som nationellt.

Antalet specialiserade skivaffärer för jazzmusik har ökat. I Stockholm finns t.ex. en handfull riktigt bra affärer med Harald Hults ”Andra Jazz ” som flaggskepp. Vi ber att få återkomma i ett senare nummer, med en genomgång av svenska affärer för jazzvinyl och dito internationella.

Det produceras dessutom mycket ny vinyl, inom alla genres. Inom jazzen ges det ut mängder av återutgivningar av jazzklassiker från jazzens alla tidsepoker, ofta i snygga utgåvor med HQ – pressningar med många gram vinyl per utgåva, samt snyggt genomarbetade konvolut i tjock kartong med bra tryck!

Undertecknad finner det inte alls så dumt att det mesta han är intresserad av i musikväg kommer på vinyl med ofta vidhörande mp3 alt. HD – kod, instucken i konvolutet.

Det finns en mening trots allt. Ett nytt/ nygammalt tänkande som gynnar konsumenten.

Det går också att utläsa av alla specialiserade musiktidningar som åter igen måste anmäla dessa underbara ting som vi kallar för LP skivor och t.o.m. dess kompletterande singlar.

Många artister ger bara ut musik på vinyl nuförtiden.

Av många anledningar.

Bättre ljud (går givetvis att debattera om, in absurdum…), bättre grafiska möjligheter, bättre känsla (subjektivt givetvis…), bättre lukt… men också i väldigt hög grad att det helt enkelt är mycket roligare att jobba med vinyl, både som producent såsom konsument. Det är helt enkelt så att processen att skapa en skiva, ett album (en enhet med flera på varandra följande stycken…), som tillsammans skapar en konstnärlig helhet, är betydligt mer kreativ och konstnärligt intressant än att göra bara ett stycke iTunes– anpassad musik.

Och det tar tid att göra en vinylproduktion. Det är bra. Det ska ta tid. Jag tror på detta koncept. Slow… as in slow food… Processen blir återigen än mer kreativ, det finns plats för begrundan och analys… Det är bra, om ni frågar mig. På detta plan och givetvis på många andra plan här i livet! Bra, angelägna och viktiga saker skall ta tid.

Detta är undertecknads subjektiva åsikter, om än för evigt distorderade och genom en samlarmani transformerade…

 

Denna lilla inledande krönika kommer att i kommande nummer av OJ att bli till en veritabel ”Discaholics Corner”… där vi kommer att ge exempel på ”glömda” jazzskivor som bara givits ut på vinyl, ofta i små upplagor, och försöka hitta fakta och omständigheter runt dessa historiska och konstnärligt viktiga dokument.

Fokus kommer att givetvis ligga på Skandinavisk Jazz.

Dessutom kommer den värderade läsaren begivas tillfälle och möjlighet att ställa frågor om vinyl i alla dess former och varianter. Vi har en fantastisk informationsbas med kontaktade experter i såväl Sverige, Wien, Chicago, New York, Tyskland, Japan samt de Brittiska öarna. Undertecknad står i konstant kontakt med dessa andra discaholics och vi kan förhoppningsvis gemensamt ge svar på de mest komplicerade frågor om just vinyler, samt tips om var man kan hitta dessa jazzplattor i butik och nät.

 

”one piece of vinyl per day keeps the doctor away”

 

Välkomna tillbaks i nästa nummer!

 

 

Mats Gustafsson, Wien