NEW TRADES feb 2010

Jan.31, 2010

Trades feb 2010!!!

a new selection of trades is offered below. please answer mats@matsgus.com for your offers.

img_2528

img_2563

The try me ensemble – try me / blue tower records btshh 50 (SWE)

Very very rare 7” ep, made in 50 copies only, for the 50th birthday of record shop owner and enthusiast Harald Hult. Recorded 1990 in stockholm with the cream of the Swedish improvised music scene w a.o. Iskra, Dror Feiler, two slices , Sten Sandell, Mats Gustafsson, Raymond Strid etc etc. never for sale before…and now only for trade…

SORRY – traded!

img_2529

Very rare ESP 7” (!).

The classic Ayler trio playing Holy Family … and Ornette playing with Izenson & Moffet. Unbelievable music and one of the true gems of free jazz on 7”!

ESP didn’t make many 7”´s…. and this one is the ONE to get!

SORRY – traded!

img_2530img_2531

Merzbow – the Art of Merzbow – way out 007, 7” (USA)

Amazing music… one of the strongest documents of merzbow fury.

You cant have enough of merzbow on 7” format!! Fill your jukebox up!

Great condition vinyl in heavy cardboard sleeve.

still available!!!!

img_2534

img_2535

Take a deep breath… this jewel never freakin shows up… it took me over 10 years to find it. And funny enough I got hold of two copies within the same week…

Evolution Ensemble Unit – Concrete Voices !!!!! LP (JAP)

Mototeru Takagi and Toshinori Kondo taking it away!!! Insane free jazz meltdown combined with amazing version of a.o. Monk…

Takagi… one of the meanest and most ferocious tenor sax players ever. WILD!!!

Yes, it is good as you think. Truly amazing… and very very rare!

sorry TRADED!

img_2536

Milford Graves & Don Pullen – Nommo, SRP 290, LP (USA)

A CLASSIC free jazz bomb… one of the finest documents of free jazz ever done. Piano and drums in a dialogue that just lifts the roof off.

A personal fav and really hard to find these days.

SORRY TRADED!

img_2537

img_2538

Willem Breuker – my baby has gone….ICP Flexi Disc!!! (NL)

I had this extreme rarity on my list in the fall… it disappeared the first day of the trade list. And its understandable why… rarer then rare and in one of the greatest formats ever: the 5” flexi disc.

All you need!

SORRY – TRADED!

img_2539

Sun Ra and his Arkestra – Super Sonic Jazz, Saturn ( 2nd press ) (USA)

One of the most amazing Arkestra documents. Music is just over the TOP!!!

Amazing…

This is the 2nd pressing (the original 1 st press is rarer then hens teeth…) of a monster album! Still rare to find… and its Sun Ra at his preem!

SORRY – TRADED!!!!

img_2540

img_2541

img_2543

Mats Gustafsson / My Cat is an Alien – cosmic debris nr 4 (ITA)

Limited 12” Lp / 100 copies only with an original artwork by MCIA. Sealed in bubble plastic. NEW. This is copy nr 69 / 100. Released 3 years ago… and already very very rare. This is a vinyl that will hardly ever show up again…

STILL AVAILABLE!!!

img_2544

img_2546

Hold on to yr hats… this one is GREAT and RARE… very rare:

AR Penck with Frank Lowe, Jeanne Lee, William Parker, Billy Bang and Dennis Charles. What a line up!!! Unbelievable… and mega rare… all the pencks Lps are rare… but this one beats most of them. And music is ROCKIN!

AR Penck & ensemble – Goin Through, Private release 12” LP (GER)

This one will go really fast…without doubt.

STILL AVAILABLE!!! the offers has NOT been strong enough for this BOMB!!!

img_2547

Yosuke Yamashita Trio – Mina´s second theme, Victor LP ( Jap)

The early Yamashita trio playing their EXPLOSIVE free jazz in a manner not equal to anything else. With the mighty Takeo Moriyama on drums.

This music simply just blow my mind off off off every time I hear it…

A CLASSIC!!!!

STILL AVAILABLE!!

img_2548

Howard Riley Trio – Angle , CBS ( UK)

A 1968 BOMB of improvised music by one of the classic trios of European free music. Barry Guy and Alan Jackson beating the shit out of the instruments… with a Howard Riley at his very very finest. Fantastic music… Piano Trio the way it should be!

Really hard to find these days and worth looking and waiting for… seriously!

SORRY – TRADED!

img_2549

img_2550

Peter Brötzmann Quartet – lila eule nr 1 & 2, stop smiling 7” EP (USA)

One of the first recorded material of Brötzmann together with Peter Kowald.

A 1965 free jazz excursion of highest quality!!!

Limited release with a Chicago based magazine, Stop Smiling. Released some years ago and Completely GREAT! Cover made by Brötzmann… one of the most beautiful 7”´s ever done…

SORRY – TRADED!!!

img_2551

Sonic Youth w Mats Gustafsson – Lightning, Olof Bright editions, 7” EP (SWE)

Very limited edition of 100 copies made in the year of 2000… makes this 7” one of the rarest SY collectibles ever. It never shows up! Came originally inside of an art edition Black Box , made for an art exhibition in Ystad, Sweden. A handful of artists copies were made and this is one of them,

Very… very rare…

and STILL AVAILABLE…a  2 nd copy… the first went fast…

img_2553

Dudu Pukwana & Spear – Flute music, Virgin (UK)

Super great LP of music w John Stevens and mongezi Feza a.o.

A 1974 recording of great british / South African free jazz… a lp u don’t see every day.

Not the rarest… but rare enough…

STILL AVAILABLE!

img_2555

img_2556

and a close up on the labels:

img_2557

img_2558

And again… another one of Bengt Nordström´s magic rarities:

Bengt Nordström – Plastic Alto/ the Bass Player & Reality – Bird Notes (SWE),12”LP

Without cover, comes in a white and black cardboard sleeve.

Frippe´s classic solo recordings + a track by great Swedish bass player Sven Hessle. This record was probably done only in 20 copies or so. Hand stamped labels by Bengt Nordström himself. Music History… I kid you not!!!

Very very rare!

The Plastic Alto track is one of the best solo tracks he ever recorded! Amazing!

SORRY – TRADED RIGHT AWAY!

img_2532

And finally… this is the BOMB of the February trade list… the HOLY GRAIL of European improvised music:
FOR EXAMPLE – workshop freie musik 1969 – 1978 / FMP 3 LP Box w Book. (GER)

Solos, groups and orchestras on separate LPs and an amazing Book of great footage and texts about the music and its players.

Perhaps the most important document of the European scene ever made.

Made in only 200 copies!!! 200 copies only…

This monster never shows up these days.

I cant recommend it enough. The perfect combination of GREAT music, rarity and amazing design. It never gets better then this. Great condition as well!

img_2533

Never rereleased, this holy grail includes music by Brötzmann, Globe Unity, Frank Wright Unity, Steve Lacy, Han Bennink, Derek Bailey etc etc….

A BOMB!!!

Only serious trade offers please.

SORRY TRADED!… of course…..


Please email to mats@matsgus.com with your trade offers…

New trade lists coming up every month… the first one to come up with a good offer gets it. I don’t wait to compare offers. The first goooooooooood offers gets the get!

One vinyl per day keeps all the doctors away…


när frihet går före allt!

Jan.14, 2010

när frihet går före allt av Emil Carlsson / LIRA

När frihet går före allt
Brotzman2_PeeterUuskyla_small.jpg
En suger in och en blåser ut. Inom frijazzen prioriteras inte det synkrona. Peter Brötzmann och elbasisten Peter Friis-Nielsen tar ett bloss.
bild: Peeter Uuskyla

Oljud och slagord. Frijazzen är kompromisslöst, revolutionärt avantgarde. Men vad händer i dagens genreupplösta samtidsjazz – är den totala improvisationen på väg att bli en vedertagen uttrycksform bland alla andra? Liras Emil Carlsson undersöker den vitala svenska frijazzscenen.Det är lätt att förstå att soundet knockade en femtonårig Mats Gustafsson, i Burmans skivaffär i Umeå 1979. Skivan Machine Gun golvade de flesta. Det är nästan 40 år sedan den spelades in men när Peter Brötzmann nu sätter tenorsaxofonen till munnen kan han fortfarande framkalla ljud som känns som ett hammarslag i pannan.
Det är soundcheck på Nefertiti i Göteborg, Peter spelar med trummisen Peeter (Uuskyla) och elbasisten Peter (Friis Nielsen). Ett volymstarkt punkigt, improviserat flöde forsar från trion.
Vem väljer att lägga sitt liv på sån här musik? Handlar det om brutalideologiska modernister, eller radikala anarkister? Eller kunde de lika gärna ha spelat bakom Oldsberg i På spåret?

Tysken Brötzmann är en av frijazzens tydligaste ikoner, med sina lätt slokande mustascher och sitt snaggade hår. Han åker jorden runt och lever på att enbart spela den här typen av fritt improviserad musik.
Den tyska scenen har somnat in en smula jämfört med de livliga 60–80-talen, andra kontinentaleuropeiska länder har tagit över. Gamla östländer håller på att vakna liksom Skandinavien, och i usa växer intresset för det europeiska avantgardet. Men även för en legend som Brötzmann krävs det stenhårt jobb för att överleva på frijazzscenen.
– Om du bestämmer dig för att gå in i det här så vet du att du inte kommer att bli rik. Men om du verkligen vill göra någonting så gör du det ändå, säger Brötzmann och tar ett bloss på sin smala cigarr.
– Du måste kunna betala hyra och köpa spaghetti men även om jag vore tvungen att få fram mer pengar skulle jag inte ta kommersiella spelningar. Jag skulle ta ett annat jobb.
Men du älskar ju att spela, är inte det viktigaste att få arbeta med det?
– När jag tar upp saxofonen vill jag kunna spela vad jag vill.
När jag senare ställer samma frågor till Sveriges internationellt mest uppmärksammade fri-improvisatör, saxofonisten Mats Gustafsson, blir svaret än mer avvisande.
– Aldrig i livet att jag skulle ta kommersiella gig. Jag gör inte underhållningsmusik, jag gör min musik. Om jag inte är sann mot mitt uttryck, betyder det att jag kan köpas. Jag blir prostituerad och sviker både mina kollegor och de som lyssnar på mig. Det är ingen bra feeling att göra saker mot sin vilja.
– Det är så viktigt att det är på liv och död att inte ta de kommersiella jobben, när man har insett kopplingarna mellan politik, filosofi och konst.
Mer om de kopplingarna senare.

Mats Gustafsson är en storstjärna som spelar över hela världen, han har skapat improviserad musik med nästan alla, från Peter Brötzmann till Sonic Youth. Peeter Uuskyla var professionell musiker i flera år, nu jobbar han med annat. Han spelar hellre bara en vecka om året än hankar sig fram på spelningar där ramarna för vad som är tillåtet är för trånga. Efter att ha spelat med pianisten Cecil Taylor i Berlin 1988 fanns det inga alternativ till den här musiken.
– I den här musiken finns det ett motstånd, en vägg att förhålla sig till. Det är viktigt att vi är på olika ställen, att vi kan spela isär. Som spelmännen i Dalarna säger: ”Stäm inte så noga, det låter så tunt då”. Det måste finnas en motkraft till det vackra, annars blir det sliskigt, och det blir inget bra sväng om det inte står still ibland.
När Peeter Uuskyla för femton år sedan bodde i Köln spelade han under en tid i ett vanligt storband. Det var det värsta han gjort.
– Jag klarade inte att spela likadant om och om igen. Om det inte går att leka blir man förgiftad i huvudet. Det ska låta olika varje gång för att kunna kallas levande musik.
Ovilja att kompromissa med musiken är starkt förankrad i frijazzkulturen, för hur kan man tala om frihet och samtidigt böja sig för andras önskemål. Trombonisten Håkan Strängberg, som är med och driver frijazzklubben Brötz/Now i Göteborg, har också spelat storband och vantrivts.
– Det blir olidligt till slut med en sådan upprepning – samma ackordrunda hela tiden. Det är väldigt sällan det händer något i den redan formulerade musiken. Det där är litterär musik.
Och efter att trummisen Sune Spångberg spelat en enda gång med Albert Ayler på konsthögskolan Mejan i Stockholm 1962, förändrades hans syn på musik för evigt. Bopen hade bleknat.
– Jag lade faktiskt av helt med att spela några år senare. Jag var då med i Bernt Rosengrens kvartett, med Claes-Göran Fagerstedt på piano och Torbjörn Hultcrantz på bas. Det var ett jättebra band, men jag kände att jag upprepade mig, att jag spelade samma sak gång på gång.
Det var inte många som förstod vad Albert Ayler höll på med 1962. Trots att Cecil Taylor spelat in skivan ”Jazz advance” redan 1956 och Ornette Coleman fått stort genomslag med sin ”Free Jazz” från 1960, var Stockholm ännu inte redo.
Sune Spångberg minns att konsertlokalen på Mejan nästan var tom. Dock hade saxofonisten och eldsjälen Bengt Frippe Nordström förstått, och var där för att spela in detta Aylers första musikaliska möte med Spångberg och Hultcrantz. Materialet blev Aylers debutskiva ”Something Different !!!!!!”, tryckt i några hundra exemplar. Frippe skulle ända fram till sin död år 2000 förbli ett original på Stockholms jazzscen och en ganska isolerad kämpe för frijazzen.

Ayler skulle senare betraktas som en av frijazzens allra största. Till och med Coltrane influerades av honom till den grad att hans sista önskan var att Ayler och Ornette Coleman skulle spela på hans begravning 1967, en önskan som naturligtvis uppfylldes.
– Han flög som en fågel och vi flög med, säger den nu 75-årige Sune Spångberg om kvällen på Mejan. Han visade mig en helt ny öppning till musiken. Allt var möjligt, det var en enorm frihetskänsla. Men jag visste att han hade full kontroll, han spelade över låtformerna, men bröt upp dem.

Kanske är det dock ofta så att frijazzens berusande frihetskänsla i själva verket lika mycket skapas av värjandet gentemot publika krav som av befriande frånvaro av regler i själva spelsituationen.
– Ingenting är fritt i den här världen, säger i alla fall Peter Brötzmann. Du sätter alltid upp dina egna regler. Man jag bryr mig inte det minsta om publikens förväntningar. Jag försöker spela så klart och starkt som möjligt och överraska mig själv och förhoppningsvis också publiken. Jag försöker utforska instrumentets och musikens möjligheter. Att uppfylla publikens förväntningar hör till pop-musik och annan säljande skit.
Peeter Uuskyla är inne på samma linje:
– Det går visserligen inte att köpa en ny hjärna ännu, men annars kan du köpa nästan vad som helst i dag. Men den här musiken kan inte kopieras eller stjälas. Den är untouchable på så sätt och därför blir den starkare.

Frijazzen som växte fram under ett 60-tal med studentrevolter, Vietnam-rörelser och amerikanska poliser som slog ner de svarta. Kanske är det därför som frijazzen alltid haft den här typen av ideologisk överbyggnad.
– Frijazzen är ett antikommersiellt spett i arslet på marknadskonsten, säger Håkan Strängberg. Den har ett underifrånperspektiv som måste betraktas som ett vänsterperspektiv. Är man höger då är man ju sponsrad. Frijazzen lever i källarhålor, fri från marknadsmässiga och kommersiella hänsyn.
Klubbnamnet Brötz/Now är naturligtvis en hyllning till Peter Brötzmann.
– Det är snällt och vänligt, men det bygger på den allmänna missuppfattningen om min musik, att den enbart är högljudd och brutal. Det är bara ”half of Brötz”, säger Brötzmann.
Men egentligen bryr han sig inte om hur han uppfattas, eller hur han kommer att bli ihågkommen efter sin död.
– Jag tänker på konserten i kväll, och kanske en vecka framåt. Men jag bryr mig inte om vad folk kommer att minnas. Det senaste årtiondet har jag förlorat många bra vänner, fantastiska musiker som Peter Kowald, Harry Miller och Fred Hopkins, och det finns ingen som talar om dem längre.
Nästan ingen brydde sig längre om Albert Ayler heller när hans kropp fiskades upp ur East River den 25 november 1970.
Men Sune Spångberg glömde honom aldrig. Tanken på den frihet han upplevt 1962 gnagde i honom, och det var de impulserna som med tiden fick honom att 1970 vara med och bilda gruppen Iskra.
Bandet räknas ofta som Sveriges första riktiga frijazzband, även om Lars-Göran Ulander i Umeå, Gilbert Holmström i Göteborg och en del andra gjort skivor med frijazzinnehåll redan tidigare. Det var Iskras basist Tuomo Haapala som föreslog bandnamnet, ryskans ord för Gnistan, och namnet på bolsjevikernas tidning från 1900-talets början.
Namnet är en passande illustration för det faktum att 70-talets svenska frijazzscen var djupt förankrad i vänsterrörelsen. Trumpetaren Don Cherry, som spelat epokgörande med både Ornette Coleman, John Coltrane och Albert Ayler, och som under långa perioder bodde i Sverige, var en viktig samlande figur.
Sune Spångberg blev med tiden nära vän med honom och hälsade ofta på i det kreativa kollektivet i Tågarp i Skåne där Cherry höll till.
Där kunde man också stöta på Christer Bothén från Archimedes Badkar, med sin afrikanska jägarharpa eller turkiske slagverkaren Okay Temiz. Don Cherry var tidigt intresserad av musiken från all världens länder. Och begreppet World music skapades inte i England under sent 80-tal utan i Sverige långt tidigare. I Rålambshovsparken hölls Världsmusikfestivalen 1979 och 1982 utgavs i Tågarp det första och enda numret av tidskriften World Music.

Världsmusik- och frijazz-kulturerna gick in i varandra. Och alla närde drömmen om att förbättra världen med musik. Iskra spelade på den progressiva musikrörelsens fester och på jazzklubbar, men även på sjukhus för gravt handikappade och psykiskt sjuka.
Även om vänsterrörelsens retorik var fullpepprad med formuleringar om frihet, var tankefriheten ofta inramad av fastslagna dogmer. Vilket sällan harmonierade med frijazzens syn på frihet.
– På 70-talet var det ju mycket stödkonserter och så, men vänsterfolket ville inte ha frijazz. De ville ha politiska förenklingar, säger Peeter Uuskyla.
– Och när vi spelade på tekniska universitet i Berlin på 60-talet var det vänstersnubbarna som kastade ölburkar på oss, säger Peter Brötzmann.

Mottot för saxofonisten Dror Feilers inflytelserika grupp Lokomotiv Konkret, som bildades 1976, är typiskt för frijazzens filosofi.
”Ett fritt lyssnande stimulerar till fritt tänkande, som i sin tur leder till ett fritt handlande”.
Dror Feilers ord lever kvar, de skapar drivkraften för Mats Gustafsson att hela tiden kasta sig in i situationer som utmanar och förändrar honom. Det är därför som han kan få sina saxofoner att låta på tusen olika vis. Det är därför han precis spelat in världens första soloskiva för slidesaxofon, ett instrument inköpt på E-bay. Och det är därför han nyligen åkte Europa runt med sitt band The Thing (med norske basisten Ingebrikt Håker Flaten och trummisen Paal Nilssen-Love) och delade scen med norska punk-garage-rockarna Cato Salsa Experience. Led Zeppelin och Ayler slängdes ner i en och samma bunke. Mats beskriver Ayler som sitt skelett, medan punken/garagerocken är hans blod.
– Jag måste ut och hitta motståndet, mötena. Om man inte förnyar sig stagnerar musiken och då stagnerar scenen, vilket gör att människorna stagnerar.
Därmed är vi tillbaka vid kopplingarna mellan politiken och konsten.
– Den kommersiella marknaden är en extrem bromskloss. Om den viktigaste tanken med musiken är att den ska sälja, kommer den att byggas på det man uppfattar kommer att sälja bäst – nämligen det som sålt bra förut. Då blir musiken fördummande, den stryker medhårs och har en sövande inverkan. När man inte lyssnar fritt kan man inte tänka fritt och därmed inte handla fritt. Att spela musik som är alternativ och inte stryker medhårs är en politisk handling.
Vill du befria din publik?
– Jag vill i alla fall få folk att inse att det finns en frihet att få – att det finns dörrar att öppna. Jag har blivit väckt, vilket betytt vansinnigt mycket för mig som musiker och människa. Det är mitt ansvar att föra det vidare. Jag kan inte öppna dörren åt folk men jag kan visa var nyckeln finns.
många av mats gustafssons dörrar öppnades när han kom till Stockholm, av inspiratörer och ledsagare som Dror Feiler och slagverkaren Raymond Strid. Och Mats lyckas ofta hitta friheten i nuet. Inte minst med Gush, den närmast kammarmusikaliska improvisationstrio, som han bildade tillsammans med just Raymond Strid och pianisten Sten Sandell 1988.
Gush är sedan dess en av de viktigaste fri-improvisationsgrupperna i Sverige, liksom det andra av Gustafssons projekt, som hängt med sedan ungdomen: Aaly trio (döpt efter Art Ensemble of Chicagos hyllningslåt till Albert Ayler ”Lebert Aaly”). Även om Mats Gustafsson är en av den fria improvisationsmusikens ledstjärnor är han samtidigt ett av de bästa exemplen på genreöverskridande som finns. Konstmusik, råspräck, noise, jazz, rock – var som helst kan han dyka upp.
Den fria improvisationsmusiken är inte heller bunden till jazzklubbar. Responsen kan ofta vara bättre på konsthallar eller rockklubbar. Vad gäller Sveriges jazzklubbars fantasi är Mats Gustafsson enormt missnöjd.
– Arrangörsledet i Sverige är extremt dåligt. Det är totalt idélöst, håglöst och gubbifierat. Man vill bara ha nostalgi. Jazzklubbarna har ingen koll – och de vill inte ha koll, säger han.
Han tycker att arrangörerna underskattar publiken, eftersom det från hans horisont inte finns någon anledning för den fria improvisationsmusiken att behöva nöja sig med en liten, smal publik.
– Musik i nuet funkar jäkligt bra live. Om kommunikationen fungerar blir det intressant, det finns en otroligt stor potentiell publik. Sonic Youth drar massor, trots att de spelar väldigt radikal, experimentell musik. De blandar starka rocklåtar med noise. Även när vi spelar med The Thing kommer det mycket folk. Det ger hopp.

Men det finns trots allt en handfull bra scener för fritt improviserad musik i landet. Fylkingen i Stockholm, som ända sedan 1930-talet kontinuerligt presenterat ny musik, är den viktigaste samlingspunkten. Göteborg har Brötz/Now, Norrköping har Annan musik och i Eskilstuna heter den alternativa musikscenen Memento.
Mats Gustafsson nämner Nefertiti i Göteborg och Nya Perspektiv i Västerås som ljusglimtar. I Västerås var han med och arrangerade festivalen Perspectives 2004, tillsammans med eldsjälen Lennart Nilsson.
Alla legender samlades under parollen ”Fight Global Stupidity”: Peter Brötzmann, kompositionspionjären Anthony Braxton och holländaren Han Bennink, vägvisaren för det fria trumspelet, kom till Västerås. Den engelske gitarristen Derek Bailey, som var en av Europas första stigfinnare inom fri-improvisation, skulle ha spelat tillsammans med Gush, om han inte fått förhinder. Dror Feiler hade solokonsert.
Men till festivalen inbjöds även noisekonstnären Merzbow och laptop-musikern Ikue Mori, som på 80-talet var den som introducerade trummaskinen i improvisationsmusiken.

Den fria improvisationsmusiken kan inte bindas till någon särskild genre. Den vilar på åtminstone fyra stabila ben. Den uppstod ur jazzen i Amerika, i Europa knöts den an till europeiska konstmusiken. Med No Wave-scenen i New York på 80-talet letade den sig in i rocken. Och med moderna smidiga datorer får den elektroniska musiken plats på scenen. Med varje tradition följer ett nytt förhållningssätt.
Johan Berthling är jazzbasist från början och har spelat mycket frimusik, bland annat tillsammans med Raymond Strid och Sten Sandell. Nu är han en del av lågmälda trion Tape, som använder datorer, syntar och elektronik, vid sidan om de akustiska instrumenten. Efter att ha spelat in improviserade sjok klipper Tape ihop delarna i datorn så att det låter som låtar.
– Musiker från andra genrer har ett annat formtänkande. De kan vila i saker. I jazzen finns ibland sjukan att man måste reagera på varandra så övertydligt hela tiden, säger Johan Berthling.
– Just nu är det en skön blandning i Stockholm. Det är väldigt mycket arbete över genregränserna.
Johan Berthling kan faktiskt själv vara en av förklaringarna till vitaliteten. Han är en av tre bakom Ugglan i Stockholm, som förutom rundpingis, boule och öl erbjuder en mötesplats för musik och musiker från alla håll.
Ugglan är det ställe Mats Gustafsson väntat länge på, han jämför det med Klubb Blå i Oslo.
– I dag är många musiker helt orädda i sitt förhållningssätt till improviserad musik, man blandar friskt. Både ung och gammal publik refererar till både Merzbow, Mingus och Sonic Youth. Vi har kommit förbi genreupplösningen och musikscenen har aldrig varit intressantare. Element av allting skapar om inte helt ny så i alla fall väldigt kreativ musik.
Emil Strandberg är en del av den senaste generationen fria improvisationsmusiker. Förutom att spela trumpet bland annat med bandet Nyfors, arrangerar han konserter åt FRIM, Föreningen för fri improviserad musik i Stockholm. Till skillnad från tidigare generationer tycker inte han att man längre kan betrakta improviserad musik som något vid sidan om allt annat. Håller det på att ske en omsvängning? Från en till synes gemensam radikal ståndpunkt – till en mer relativiserad och individualiserad uppfattning om fri-improvisationsmusikens roll och betydelse?
– Att spela fritt är numera ett vedertaget moment, bara ett alternativt sätt att göra musik. Det går ju till och med att se ett vanligt funkjam som en fri improvisation – oavsett genre är det aldrig så att vad som helst kan hända. Även om ramen är abstrakt har musikerna ett ideal om hur det ska låta. Och frispel är en möjlighet som blivit öppen för allt fler och som används som ett moment i mycket musik i dag.
Nej, det går inte att ringa in hur fritt improviserad musik låter. Den kan vara lågmäld eller poppig, brutal eller brötig. Den kan låta som 1900-talets klassiska musik, som till exempel när klarinettisten Jimmy Giuffre improviserade med Paul Bley på piano och Steve Swallow på bas, i början av 1960-talet.
– Anton Webern skrev musik som låter som fri improvisation, Jimmy Giuffre kände säkert till den musiken. Luciano Berios Sequenzas låter också som fri improvisation. Det går att skriva musik som låter sådär, tycker Emil Strandberg.
Från att ha varit en proteströrelse som högljutt krossat konventioner med samma glöd som hos en tonårig revoltör, kanske frijazzen är på väg att befria sig från så tydliga definitioner och avgränsningar. Det enda som går att säga är kanske att musiken skapas i nuet genom improvisation. Som Emil Strandberg ser det:
– Det behöver inte vara jazzigt eller oljud, det kan vara väldigt tyst.

Emil Carlsson

!


FIRE! photos

Jan.10, 2010

Click the image to download a high rez image.

fire1_liten2


FIRE!

Jan.09, 2010

Fire!

Mats Gustafsson – saxophones, Fender Rhodes and live electronics
Johan Berthling – bass, guitar, organ
Andreas Werliin – drums and percussion.

New ensemble with members from The Thing, Tape, Wildbirds and Peacedrums,
creating a mix of slow down – speeded up, distorted versions of contemporary experimental music.
With inspiration from mining, large lorry engines, electro acoustic music from Sweden and a large variety of creative garage rock and free jazz, FIRE! is building up a new language and models for how improvised music can be done.

“…det är som Ramones, fast utan sång!!!” Per Svensson, 2010

“… eller snarare som the Doors, fast tvärtom!” Per Svensson, 2010

Click the image to download a high rez image

fire1_liten1

First release on rune grammofon, LP and CD, in 2009:

RLP 3091 – Fire!: You Liked Me Five Minutes Ago

fire-2-c-johan-dahlroth-liten

http://www.myspace.com/earthwindand

http://www.runegrammofon.com

Photos:
Johan Döden Dahlroth

fire-mats

Hypnotic and psychedelic different sounding ”jazz” (Rune press)

Out of the seemingly inexhaustible treasure chest that is the Scandinavian experimental scene comes this latest Swedish supergroup, formed of saxophonist Mats Gustafsson, member of many a formation, of which the best known is perhaps The Thing, bassist Johan Berthling, co-founder of Häpna and member of Tape, Animes and Sten Sandell Trio, and Andreas Werliin, the drumming half of Wildbirds & Peacedrums amongst other things. Having landed on Rune Grammofon with their first missive, this three-headed entity, who operate under a banner which, thanks to a prominent element of punctuation, unmistakably suggests an element of urgency, have such widespread backgrounds that the sum of their collaborative effort was bound to surpass much of their individual outputs.
You Liked Me Five Minutes Ago is a pretty dense and vibrant affair, which rakes influences way beyond the confines of jazz, pulling in elements of seventies psychedelic rock and experimental Kosmische/Krautrock, amongst other things, into these four radically different tracks, two of which clock around the fifteen mark, bookended by two much shorter pieces. Propelled by a pretty fluid and volatile rhythmic section, which is as much at ease with introspective moments as it is with incendiary passages, these songs drift from the primal sax effusions of If I Took Your Hand to the hypnotic groove of the last segment of But Sometimes I Am or from the rambling and feverish cadence of the first half of that same piece to the more sophisticated layering of Can You Hold For A Minute? and the surprisingly light tribal flow of the title track.
The two centre pieces share a particular format which has the trio work a meandrous path through restrained musical forms before building up to a rhythm which eventually transforms the scope of these pieces altogether. The way they achieve this is very specific to each track though. Of the two, But Sometimes I Am is the one that goes through the most profound changes, rising from an opening sequence cast around a pretty minimal bass-drum pattern and the distant hum of processed distortion in the back, which get progressively ripped apart by blazing gusts of sax. Taking advantage of a lull in the proceedings, Mariam Wallentin, the other half of Wildbirds & Peacedrums, hangs a few vocal arabesques over a monolithic Hammond drone, but soon the pace increases radically, throwing the piece into a much more hypnotic groove where the rhythmic section, like a runaway train, crashes through distorted guitars and keyboards until it eventually burns out a few minutes down the line.
Can I Hold You For A Minute? on the other hand is a more linear construction which the trio continuously refine, bringing in elements in much more subtle fashion. There is, here too, a clear progression, but this is done through sophisticated sonic layering, which, over the first eight minutes, gives the track growing density. Over the last few minutes, it appears to be ceased by rampant decay as the sounds decompose one by one until there’s nothing left but a cluster of distortions.
On these two pieces, Gustafsson’s sax is often ubiquitous by its absence, but the direction chosen by band doesn’t necessarily justifies its presence, leaving the man free to contribute a much wider palette. As an entity, Fire! work extremely well. Fearlessly pushing into uncharted territories, combining elements which are usually kept well apart into a greatly contrasted and eclectic sonic canvas, the trio have created with this first album a particularly intense and daring soundtrack which can only captivate more with time.

www.themilkfactory.co.uk

fire_mg_6196liten

“Fire!” is Mats Gustafsson on saxophones and Fender Rhodes, Johan Berthling on bass, electric guitar and Hammond organ, and Andreas Werliin on drums. The first piece is built around a repetitive bass vamp, a solid anchor point for the drums to go haywire and Gustafsson to have a no-holds-barred sax solo, screaming and wailing as if his life depended on it, yet ending all smooth and gently. The second piece, “But Sometimes I am”, starts with a slow acoustic bass figure around which Werliin adds percussive depth on his cymbals. After some four minutes the sax joins with some gut-wrenching multiphonic sound, full of distress and sadness, a sound which is so unmistakably identifiable as Gustafsson, so human and authentic that it’s really frightening, and – suprise – his sound merges into some high-toned singing by Mariam Wallentin, on a true psychedelic backdrop reminiscent of Pink Floyd’s “Careful With That Axe, Eugene”, but then the electronics set in as the speed increases, moving to an inevitable paroxysm we know from the early Floyd. Absolutely mesmerizing. “Can I Hold You For A Minute”, starts with a rock-ish mid-tempo beat, with bass and drums laying a repetitive pattern for the electric guitar and keyboards to build a hypnotic wall of sound, through which Gustafsson’s piercing sax comes tearing through, as if his soul was condemned, for ever.

The last track starts light-footed, with some handclapping accompanying a repetitive sax over an odd 2/4 rhythm, of which the tempo increases, a little too joyful and too much of a contrast with the carefully built up atmosphere of the previous tracks.

This is not fusion. It is not even progressive jazz rock à la Soft Machine. It’s the endless psychedelic and epic – as yet unpolished – sound mastership of the early Pink Floyd in a more modern form with the magnificent voice of Gustafsson to add emotional power.

http://freejazz-stef.blogspot.com

Fire! är en presumtiv supergrupp, om än i klart mindre skala än, säg, Cream. Vad som avgör är förväntningarna man kan ha på just den här konstellationen. Saxofonisten Mats Gustavsson känner många till; han är redan ett världsnamn inom improvisationsmusiken. Basisten Johan Berthling har hörts med bland andra Tape och Sten Sandells trio. Och så trummisen Andreas Werliin, som häromåret slog igenom med kritikerrosade Lovebirds & Peacedrums. Det blir inte nödvändigtvis bra. Många band har sett bättre ut på papperet än de låtit i verkligheten. Men Fire! håller. De spelar med kropp och själ. En övertygelse som oavkortat strömmar genom musiken. Det rock och jazz och impro i ett. Kraftfulla, långsträckta stycken som avtvingar mig en reaktion och får mig att vilja gå mot strömmen. Werliin gör mycket. Hans tunga spel över pukorna är en viktig del i Lovebirds & Peacedrums och har samma bärande effekt här. Något helt annat än Cream.
Johannes Cornell

firedsc_00852




curator of the nickelsdorf FEST 2010!

Jan.02, 2010

yours truly have gotten the great GRREAT pleasure of being the artistic curator of the NICKELSDORF KONFRONTATIONEN 2010 —- 15 – 18 TH JULY 2010.

together with the almighty legend Hans Falb the program will be created and refined during this winter

watch out for more news soon and on

http://www.konfrontationen.at/

see ya all in JULY!!!!!