En suger in och en blåser ut. Inom frijazzen prioriteras inte det synkrona. Peter Brötzmann och elbasisten Peter Friis-Nielsen tar ett bloss. bild: Peeter Uuskyla

Oljud och slagord. Frijazzen är kompromisslöst, revolutionärt avantgarde. Men vad händer i dagens genreupplösta samtidsjazz – är den totala improvisationen på väg att bli en vedertagen uttrycksform bland alla andra? Liras Emil Carlsson undersöker den vitala svenska frijazzscenen.Det är lätt att förstå att soundet knockade en femtonårig Mats Gustafsson, i Burmans skivaffär i Umeå 1979. Skivan Machine Gun golvade de flesta. Det är nästan 40 år sedan den spelades in men när Peter Brötzmann nu sätter tenorsaxofonen till munnen kan han fortfarande framkalla ljud som känns som ett hammarslag i pannan.
Det är soundcheck på Nefertiti i Göteborg, Peter spelar med trummisen Peeter (Uuskyla) och elbasisten Peter (Friis Nielsen). Ett volymstarkt punkigt, improviserat flöde forsar från trion.
Vem väljer att lägga sitt liv på sån här musik? Handlar det om brutalideologiska modernister, eller radikala anarkister? Eller kunde de lika gärna ha spelat bakom Oldsberg i På spåret?

Tysken Brötzmann är en av frijazzens tydligaste ikoner, med sina lätt slokande mustascher och sitt snaggade hår. Han åker jorden runt och lever på att enbart spela den här typen av fritt improviserad musik.
Den tyska scenen har somnat in en smula jämfört med de livliga 60–80-talen, andra kontinentaleuropeiska länder har tagit över. Gamla östländer håller på att vakna liksom Skandinavien, och i usa växer intresset för det europeiska avantgardet. Men även för en legend som Brötzmann krävs det stenhårt jobb för att överleva på frijazzscenen.
– Om du bestämmer dig för att gå in i det här så vet du att du inte kommer att bli rik. Men om du verkligen vill göra någonting så gör du det ändå, säger Brötzmann och tar ett bloss på sin smala cigarr.
– Du måste kunna betala hyra och köpa spaghetti men även om jag vore tvungen att få fram mer pengar skulle jag inte ta kommersiella spelningar. Jag skulle ta ett annat jobb.
Men du älskar ju att spela, är inte det viktigaste att få arbeta med det?
– När jag tar upp saxofonen vill jag kunna spela vad jag vill.
När jag senare ställer samma frågor till Sveriges internationellt mest uppmärksammade fri-improvisatör, saxofonisten Mats Gustafsson, blir svaret än mer avvisande.
– Aldrig i livet att jag skulle ta kommersiella gig. Jag gör inte underhållningsmusik, jag gör min musik. Om jag inte är sann mot mitt uttryck, betyder det att jag kan köpas. Jag blir prostituerad och sviker både mina kollegor och de som lyssnar på mig. Det är ingen bra feeling att göra saker mot sin vilja.
– Det är så viktigt att det är på liv och död att inte ta de kommersiella jobben, när man har insett kopplingarna mellan politik, filosofi och konst.
Mer om de kopplingarna senare.

Mats Gustafsson är en storstjärna som spelar över hela världen, han har skapat improviserad musik med nästan alla, från Peter Brötzmann till Sonic Youth. Peeter Uuskyla var professionell musiker i flera år, nu jobbar han med annat. Han spelar hellre bara en vecka om året än hankar sig fram på spelningar där ramarna för vad som är tillåtet är för trånga. Efter att ha spelat med pianisten Cecil Taylor i Berlin 1988 fanns det inga alternativ till den här musiken.
– I den här musiken finns det ett motstånd, en vägg att förhålla sig till. Det är viktigt att vi är på olika ställen, att vi kan spela isär. Som spelmännen i Dalarna säger: ”Stäm inte så noga, det låter så tunt då”. Det måste finnas en motkraft till det vackra, annars blir det sliskigt, och det blir inget bra sväng om det inte står still ibland.
När Peeter Uuskyla för femton år sedan bodde i Köln spelade han under en tid i ett vanligt storband. Det var det värsta han gjort.
– Jag klarade inte att spela likadant om och om igen. Om det inte går att leka blir man förgiftad i huvudet. Det ska låta olika varje gång för att kunna kallas levande musik.
Ovilja att kompromissa med musiken är starkt förankrad i frijazzkulturen, för hur kan man tala om frihet och samtidigt böja sig för andras önskemål. Trombonisten Håkan Strängberg, som är med och driver frijazzklubben Brötz/Now i Göteborg, har också spelat storband och vantrivts.
– Det blir olidligt till slut med en sådan upprepning – samma ackordrunda hela tiden. Det är väldigt sällan det händer något i den redan formulerade musiken. Det där är litterär musik.
Och efter att trummisen Sune Spångberg spelat en enda gång med Albert Ayler på konsthögskolan Mejan i Stockholm 1962, förändrades hans syn på musik för evigt. Bopen hade bleknat.
– Jag lade faktiskt av helt med att spela några år senare. Jag var då med i Bernt Rosengrens kvartett, med Claes-Göran Fagerstedt på piano och Torbjörn Hultcrantz på bas. Det var ett jättebra band, men jag kände att jag upprepade mig, att jag spelade samma sak gång på gång.
Det var inte många som förstod vad Albert Ayler höll på med 1962. Trots att Cecil Taylor spelat in skivan ”Jazz advance” redan 1956 och Ornette Coleman fått stort genomslag med sin ”Free Jazz” från 1960, var Stockholm ännu inte redo.
Sune Spångberg minns att konsertlokalen på Mejan nästan var tom. Dock hade saxofonisten och eldsjälen Bengt Frippe Nordström förstått, och var där för att spela in detta Aylers första musikaliska möte med Spångberg och Hultcrantz. Materialet blev Aylers debutskiva ”Something Different !!!!!!”, tryckt i några hundra exemplar. Frippe skulle ända fram till sin död år 2000 förbli ett original på Stockholms jazzscen och en ganska isolerad kämpe för frijazzen.

Ayler skulle senare betraktas som en av frijazzens allra största. Till och med Coltrane influerades av honom till den grad att hans sista önskan var att Ayler och Ornette Coleman skulle spela på hans begravning 1967, en önskan som naturligtvis uppfylldes.
– Han flög som en fågel och vi flög med, säger den nu 75-årige Sune Spångberg om kvällen på Mejan. Han visade mig en helt ny öppning till musiken. Allt var möjligt, det var en enorm frihetskänsla. Men jag visste att han hade full kontroll, han spelade över låtformerna, men bröt upp dem.

Kanske är det dock ofta så att frijazzens berusande frihetskänsla i själva verket lika mycket skapas av värjandet gentemot publika krav som av befriande frånvaro av regler i själva spelsituationen.
– Ingenting är fritt i den här världen, säger i alla fall Peter Brötzmann. Du sätter alltid upp dina egna regler. Man jag bryr mig inte det minsta om publikens förväntningar. Jag försöker spela så klart och starkt som möjligt och överraska mig själv och förhoppningsvis också publiken. Jag försöker utforska instrumentets och musikens möjligheter. Att uppfylla publikens förväntningar hör till pop-musik och annan säljande skit.
Peeter Uuskyla är inne på samma linje:
– Det går visserligen inte att köpa en ny hjärna ännu, men annars kan du köpa nästan vad som helst i dag. Men den här musiken kan inte kopieras eller stjälas. Den är untouchable på så sätt och därför blir den starkare.

Frijazzen som växte fram under ett 60-tal med studentrevolter, Vietnam-rörelser och amerikanska poliser som slog ner de svarta. Kanske är det därför som frijazzen alltid haft den här typen av ideologisk överbyggnad.
– Frijazzen är ett antikommersiellt spett i arslet på marknadskonsten, säger Håkan Strängberg. Den har ett underifrånperspektiv som måste betraktas som ett vänsterperspektiv. Är man höger då är man ju sponsrad. Frijazzen lever i källarhålor, fri från marknadsmässiga och kommersiella hänsyn.
Klubbnamnet Brötz/Now är naturligtvis en hyllning till Peter Brötzmann.
– Det är snällt och vänligt, men det bygger på den allmänna missuppfattningen om min musik, att den enbart är högljudd och brutal. Det är bara ”half of Brötz”, säger Brötzmann.
Men egentligen bryr han sig inte om hur han uppfattas, eller hur han kommer att bli ihågkommen efter sin död.
– Jag tänker på konserten i kväll, och kanske en vecka framåt. Men jag bryr mig inte om vad folk kommer att minnas. Det senaste årtiondet har jag förlorat många bra vänner, fantastiska musiker som Peter Kowald, Harry Miller och Fred Hopkins, och det finns ingen som talar om dem längre.
Nästan ingen brydde sig längre om Albert Ayler heller när hans kropp fiskades upp ur East River den 25 november 1970.
Men Sune Spångberg glömde honom aldrig. Tanken på den frihet han upplevt 1962 gnagde i honom, och det var de impulserna som med tiden fick honom att 1970 vara med och bilda gruppen Iskra.
Bandet räknas ofta som Sveriges första riktiga frijazzband, även om Lars-Göran Ulander i Umeå, Gilbert Holmström i Göteborg och en del andra gjort skivor med frijazzinnehåll redan tidigare. Det var Iskras basist Tuomo Haapala som föreslog bandnamnet, ryskans ord för Gnistan, och namnet på bolsjevikernas tidning från 1900-talets början.
Namnet är en passande illustration för det faktum att 70-talets svenska frijazzscen var djupt förankrad i vänsterrörelsen. Trumpetaren Don Cherry, som spelat epokgörande med både Ornette Coleman, John Coltrane och Albert Ayler, och som under långa perioder bodde i Sverige, var en viktig samlande figur.
Sune Spångberg blev med tiden nära vän med honom och hälsade ofta på i det kreativa kollektivet i Tågarp i Skåne där Cherry höll till.
Där kunde man också stöta på Christer Bothén från Archimedes Badkar, med sin afrikanska jägarharpa eller turkiske slagverkaren Okay Temiz. Don Cherry var tidigt intresserad av musiken från all världens länder. Och begreppet World music skapades inte i England under sent 80-tal utan i Sverige långt tidigare. I Rålambshovsparken hölls Världsmusikfestivalen 1979 och 1982 utgavs i Tågarp det första och enda numret av tidskriften World Music.

Världsmusik- och frijazz-kulturerna gick in i varandra. Och alla närde drömmen om att förbättra världen med musik. Iskra spelade på den progressiva musikrörelsens fester och på jazzklubbar, men även på sjukhus för gravt handikappade och psykiskt sjuka.
Även om vänsterrörelsens retorik var fullpepprad med formuleringar om frihet, var tankefriheten ofta inramad av fastslagna dogmer. Vilket sällan harmonierade med frijazzens syn på frihet.
– På 70-talet var det ju mycket stödkonserter och så, men vänsterfolket ville inte ha frijazz. De ville ha politiska förenklingar, säger Peeter Uuskyla.
– Och när vi spelade på tekniska universitet i Berlin på 60-talet var det vänstersnubbarna som kastade ölburkar på oss, säger Peter Brötzmann.

Mottot för saxofonisten Dror Feilers inflytelserika grupp Lokomotiv Konkret, som bildades 1976, är typiskt för frijazzens filosofi.
”Ett fritt lyssnande stimulerar till fritt tänkande, som i sin tur leder till ett fritt handlande”.
Dror Feilers ord lever kvar, de skapar drivkraften för Mats Gustafsson att hela tiden kasta sig in i situationer som utmanar och förändrar honom. Det är därför som han kan få sina saxofoner att låta på tusen olika vis. Det är därför han precis spelat in världens första soloskiva för slidesaxofon, ett instrument inköpt på E-bay. Och det är därför han nyligen åkte Europa runt med sitt band The Thing (med norske basisten Ingebrikt Håker Flaten och trummisen Paal Nilssen-Love) och delade scen med norska punk-garage-rockarna Cato Salsa Experience. Led Zeppelin och Ayler slängdes ner i en och samma bunke. Mats beskriver Ayler som sitt skelett, medan punken/garagerocken är hans blod.
– Jag måste ut och hitta motståndet, mötena. Om man inte förnyar sig stagnerar musiken och då stagnerar scenen, vilket gör att människorna stagnerar.
Därmed är vi tillbaka vid kopplingarna mellan politiken och konsten.
– Den kommersiella marknaden är en extrem bromskloss. Om den viktigaste tanken med musiken är att den ska sälja, kommer den att byggas på det man uppfattar kommer att sälja bäst – nämligen det som sålt bra förut. Då blir musiken fördummande, den stryker medhårs och har en sövande inverkan. När man inte lyssnar fritt kan man inte tänka fritt och därmed inte handla fritt. Att spela musik som är alternativ och inte stryker medhårs är en politisk handling.
Vill du befria din publik?
– Jag vill i alla fall få folk att inse att det finns en frihet att få – att det finns dörrar att öppna. Jag har blivit väckt, vilket betytt vansinnigt mycket för mig som musiker och människa. Det är mitt ansvar att föra det vidare. Jag kan inte öppna dörren åt folk men jag kan visa var nyckeln finns.
många av mats gustafssons dörrar öppnades när han kom till Stockholm, av inspiratörer och ledsagare som Dror Feiler och slagverkaren Raymond Strid. Och Mats lyckas ofta hitta friheten i nuet. Inte minst med Gush, den närmast kammarmusikaliska improvisationstrio, som han bildade tillsammans med just Raymond Strid och pianisten Sten Sandell 1988.
Gush är sedan dess en av de viktigaste fri-improvisationsgrupperna i Sverige, liksom det andra av Gustafssons projekt, som hängt med sedan ungdomen: Aaly trio (döpt efter Art Ensemble of Chicagos hyllningslåt till Albert Ayler ”Lebert Aaly”). Även om Mats Gustafsson är en av den fria improvisationsmusikens ledstjärnor är han samtidigt ett av de bästa exemplen på genreöverskridande som finns. Konstmusik, råspräck, noise, jazz, rock – var som helst kan han dyka upp.
Den fria improvisationsmusiken är inte heller bunden till jazzklubbar. Responsen kan ofta vara bättre på konsthallar eller rockklubbar. Vad gäller Sveriges jazzklubbars fantasi är Mats Gustafsson enormt missnöjd.
– Arrangörsledet i Sverige är extremt dåligt. Det är totalt idélöst, håglöst och gubbifierat. Man vill bara ha nostalgi. Jazzklubbarna har ingen koll – och de vill inte ha koll, säger han.
Han tycker att arrangörerna underskattar publiken, eftersom det från hans horisont inte finns någon anledning för den fria improvisationsmusiken att behöva nöja sig med en liten, smal publik.
– Musik i nuet funkar jäkligt bra live. Om kommunikationen fungerar blir det intressant, det finns en otroligt stor potentiell publik. Sonic Youth drar massor, trots att de spelar väldigt radikal, experimentell musik. De blandar starka rocklåtar med noise. Även när vi spelar med The Thing kommer det mycket folk. Det ger hopp.

Men det finns trots allt en handfull bra scener för fritt improviserad musik i landet. Fylkingen i Stockholm, som ända sedan 1930-talet kontinuerligt presenterat ny musik, är den viktigaste samlingspunkten. Göteborg har Brötz/Now, Norrköping har Annan musik och i Eskilstuna heter den alternativa musikscenen Memento.
Mats Gustafsson nämner Nefertiti i Göteborg och Nya Perspektiv i Västerås som ljusglimtar. I Västerås var han med och arrangerade festivalen Perspectives 2004, tillsammans med eldsjälen Lennart Nilsson.
Alla legender samlades under parollen ”Fight Global Stupidity”: Peter Brötzmann, kompositionspionjären Anthony Braxton och holländaren Han Bennink, vägvisaren för det fria trumspelet, kom till Västerås. Den engelske gitarristen Derek Bailey, som var en av Europas första stigfinnare inom fri-improvisation, skulle ha spelat tillsammans med Gush, om han inte fått förhinder. Dror Feiler hade solokonsert.
Men till festivalen inbjöds även noisekonstnären Merzbow och laptop-musikern Ikue Mori, som på 80-talet var den som introducerade trummaskinen i improvisationsmusiken.

Den fria improvisationsmusiken kan inte bindas till någon särskild genre. Den vilar på åtminstone fyra stabila ben. Den uppstod ur jazzen i Amerika, i Europa knöts den an till europeiska konstmusiken. Med No Wave-scenen i New York på 80-talet letade den sig in i rocken. Och med moderna smidiga datorer får den elektroniska musiken plats på scenen. Med varje tradition följer ett nytt förhållningssätt.
Johan Berthling är jazzbasist från början och har spelat mycket frimusik, bland annat tillsammans med Raymond Strid och Sten Sandell. Nu är han en del av lågmälda trion Tape, som använder datorer, syntar och elektronik, vid sidan om de akustiska instrumenten. Efter att ha spelat in improviserade sjok klipper Tape ihop delarna i datorn så att det låter som låtar.
– Musiker från andra genrer har ett annat formtänkande. De kan vila i saker. I jazzen finns ibland sjukan att man måste reagera på varandra så övertydligt hela tiden, säger Johan Berthling.
– Just nu är det en skön blandning i Stockholm. Det är väldigt mycket arbete över genregränserna.
Johan Berthling kan faktiskt själv vara en av förklaringarna till vitaliteten. Han är en av tre bakom Ugglan i Stockholm, som förutom rundpingis, boule och öl erbjuder en mötesplats för musik och musiker från alla håll.
Ugglan är det ställe Mats Gustafsson väntat länge på, han jämför det med Klubb Blå i Oslo.
– I dag är många musiker helt orädda i sitt förhållningssätt till improviserad musik, man blandar friskt. Både ung och gammal publik refererar till både Merzbow, Mingus och Sonic Youth. Vi har kommit förbi genreupplösningen och musikscenen har aldrig varit intressantare. Element av allting skapar om inte helt ny så i alla fall väldigt kreativ musik.
Emil Strandberg är en del av den senaste generationen fria improvisationsmusiker. Förutom att spela trumpet bland annat med bandet Nyfors, arrangerar han konserter åt FRIM, Föreningen för fri improviserad musik i Stockholm. Till skillnad från tidigare generationer tycker inte han att man längre kan betrakta improviserad musik som något vid sidan om allt annat. Håller det på att ske en omsvängning? Från en till synes gemensam radikal ståndpunkt – till en mer relativiserad och individualiserad uppfattning om fri-improvisationsmusikens roll och betydelse?
– Att spela fritt är numera ett vedertaget moment, bara ett alternativt sätt att göra musik. Det går ju till och med att se ett vanligt funkjam som en fri improvisation – oavsett genre är det aldrig så att vad som helst kan hända. Även om ramen är abstrakt har musikerna ett ideal om hur det ska låta. Och frispel är en möjlighet som blivit öppen för allt fler och som används som ett moment i mycket musik i dag.
Nej, det går inte att ringa in hur fritt improviserad musik låter. Den kan vara lågmäld eller poppig, brutal eller brötig. Den kan låta som 1900-talets klassiska musik, som till exempel när klarinettisten Jimmy Giuffre improviserade med Paul Bley på piano och Steve Swallow på bas, i början av 1960-talet.
– Anton Webern skrev musik som låter som fri improvisation, Jimmy Giuffre kände säkert till den musiken. Luciano Berios Sequenzas låter också som fri improvisation. Det går att skriva musik som låter sådär, tycker Emil Strandberg.
Från att ha varit en proteströrelse som högljutt krossat konventioner med samma glöd som hos en tonårig revoltör, kanske frijazzen är på väg att befria sig från så tydliga definitioner och avgränsningar. Det enda som går att säga är kanske att musiken skapas i nuet genom improvisation. Som Emil Strandberg ser det:
– Det behöver inte vara jazzigt eller oljud, det kan vara väldigt tyst.

Emil Carlsson